Gift vid första ögonkastet på SVT en känslostorm vi inte kan sluta titta på
Att två främlingar säger ”ja” till varandra efter att knappt ha sagt ”hej” – det låter som ett djärvt experiment snarare än början på en livslång relation. För vissa representerar serien Gift vid första ögonkastet ett slags romantiskt socialt laboratorium, där interaktionen mellan längtan och vetenskap ska leda till kärlek.
Romantik – eller realityinslag à la psykologisk thriller?
För en del är det vackert. För andra är showen ett känslomässigt minfält, där självutlämnande deltagare guidas av experter vars jobb ligger någonstans mellan terapeut, astrolog och tv-producent. Det är naket och dramatiskt – och ytterst svårt att slita blicken ifrån.
Det liknar något direkt hämtat från Hollywoods guldålder. På 30- och 40-talet parade filmstudior ihop skådespelare för att skapa illusionen av en perfekt relation. Idag sker samma sak – men under kalla LED-ljus, med obarmhärtig slow-motion och expertkommentarer varje steg på vägen.
Vad får vi egentligen se?
Glöm hjärtformade ballonger och lyckliga slut. Programmet kastar tittaren mellan förälskelse, frustration och fullblodigt drama. Det handlar mer om:
- Känslomässig blottläggning
- Rädslan för ensamhet
- Trycket att leverera kärlek inför publik – ibland inför hela svenska folket
Det är ett äktenskap. På riktigt. Med ringsignaler, juridiska avtal och framtidsvisioner som ska formuleras – ofta innan man bestämt sig för var man vill förvara mjölken i kylskåpet.
”Jag känner ingen attraktion” – kärlekens dödsstöt?
Serien visar inte bara gnistor, utan också kyliga sanningar. När orden ”jag känner ingen attraktion” uttalas framför kameran rämnar inte bara ett förhållande, utan hela illusionen av att känslor låter sig regisseras. Det är till synes verkligt och smärtsamt – och vi kan inte titta bort.
Vad säger detta om oss som tittar?
Programmet blottlägger inte bara deltagarna – utan också publikens hunger för drama. Varje vecka samlas vi för att söka svaret på en fråga vi redan misstänker svaret på: kan man tvinga fram kärlek? Samtidigt undrar man:
- Är SVT ansvarigt, som serverar detta som samhällsunderhållning?
- Är publiken ansvarig, som konsumerar känslokollaps lika ivrigt som fredagschips?
En modern tragedi i bästa sändningstid
Det finns något djupt mänskligt i programformatet. Vi närmar oss klassisk dramatik, en slags nutida Strindbergsuppsättning med matchningsformulär och parterapi som kuliss. Relationer ställs på prov – inte bara av experterna, utan av hela det svenska folket.
Så, är det bra tv? Utan tvekan. Är det hälsosamt? Det är diskutabelt. Men som den där sista koppen kaffe sent på kvällen, vet vi att det inte är bästa valet – ändå fortsätter vi. För vi vill se hur det slutar.
Nästa vecka sitter vi där igen – med snacks i knät och hjärtat på glänt. För kanske, just kanske, får vi bevittna att kärleken faktiskt kan börja med ett främmande ögonkast.
