DOOM The Dark Ages förenar medeltida inferno med actionfylld demonjakt i episkt äventyr

Doomguy är tillbaka, och den här gången bär han en mantel så dramatisk att till och med Batman hade fällt en tår. Med en sköld som ser ut att vara hopplockad ur en Mad Max-dröm i ett medeltida skrothägn, och med den där ikoniska attityden – ännu skarpare än någonsin – går han till attack. Det är överdrivet, rått och fantastiskt underhållande.

🚀 En medeltida mardröm, signerad Slayer

Istället för att återvända till vanliga sci-fi-labb fyllda med blinkande paneler och laserkanoner, låter Id Software sina kreativa demoner släppas lösa i ett svartmetall-inspirerat, medeltida helvete. Här regerar svärd, kedjor, kött och kaos.

Redan i öppningssekvensen förstår man vad som väntar: Slayer står på en mur i slow motion. Från skyn regnar demoner och eld, och varje bildruta osar av teatral, blodig bombasm. Det är som om Zack Snyder drömt en mardröm han aldrig vill vakna upp ur – och vi får vara med.

🛡️ Doomguy går runway-ready

Visst, Slayer har alltid haft pondus. Men i The Dark Ages är han en ikon. Manteln vajar som om han vore ute på en runway i helvetet. Rustningen? Helt klart specialdesignad för brutalt mode. Och skölden – den spinner igång som en motorsåg när de mest intensiva stridsscenerna når sin kulmen. Praktisk, dödlig och grymt snygg.

Det är som om han fått en makeover av ett infernaliskt designteam. Tänk: A Queer Eye for a Doomguy. Knäppt? Absolut. Men du skulle inte kunna slita blicken.

🎯 Tempo som får dig att glömma tid och rum

DOOM: The Dark Ages är inte ett spel för den som vill luta sig tillbaka. Det drabbar dig – oförutsägbart, snabbt och skoningslöst. Allt sker i en slags blodig taktfasthet, nästan som dans: ett sköldkast, ett dubbelhopp, ett dränerat demonstim. Det här är dopamin på disktrasa – intensivt och beroendeframkallande.

• Lätt läge: Känn dig som en halvgud utan ansträngning.
• Hardcore: Förbered näsduken – IRL näsblod kan förekomma.

Men det är detta som spelar roll: varje sekund förfinar dig. Du vässas. Från rädd hare till blodtörstig mördarmaskin, sekund för sekund.

🚧 När Slayer tappar takten

Perfektion finns inte ens i helvetet. I några segment bromsar spelet in. Delar där du rider drake eller styr en trög robot känns mer som mellanakter än klimax. Lite som energikakor när man bara vill ha mer huvudrätt. Men det går snabbt över – och snart är du tillbaka i kaosbaletten, redo att splittra kranier igen.

🎭 Strider med hjärna

Bossfighterna är där spelet verkligen får briljera. Snarare än att bli köttiga sponges med mycket HP, kräver varje chef en taktisk hjärncell eller två. Mönster, faser, strategi – plötsligt är du mer WoW-tank än knappmashare.

Och det bästa? Tempot slutar aldrig vibrera. Visuellt är det gotiskt ögongodis. Ljudmässigt är det Iron Maiden på adrenalin. Mellansekvenserna är tighta och levererar storyn i doser som känns lagom – och, ibland, riktigt inspirerande. Ingen Shakespeare, men vem bryr sig när du får tillfälle att smasha ännu en demon?

🎤 Det sista du behöver veta

DOOM: The Dark Ages går emot allt snack om singelspelarens död. Det skriker – bokstavligen – att det finns liv i kampanjerna än. Svulstigt, bloddrypande och så överdrivet att du skrattar mellan varje explosion. Det här är det närmaste vi kommer ett spelbart metal-album, och det tackar vi för.

🪓 Sammanfattning:

• Subtilt? Aldrig.
• Logik? Oklart.
• En sköld med motorsåg? Självklart.
• Ljudspår? Som en hårdrocksfestival i underjorden.
• Spelkänsla? Så intensiv att du glömmer att andas.

Betyg: 5 av 5 motorsågssnurrande sköldar ⚔️

– Leo Pettersson
(Underhållningsjournalist, demonromantiker och självutnämnd riddare i Satans tjänst)