Sigge Eklund om familjetragedin flytten och pjäsen som blottar allt

Det är inte bara den fysiska elden som lämnar askhögar bakom sig – ibland är det känslor, minnen och relationer som förvandlas till glödande ruiner. För Sigge Eklund innebär det senaste året en omvälvande resa mellan personligt mörker och kreativ nystart, där lågorna inte bara slickat husväggarna, utan även famlat runt i hjärtats djupaste vrår.

Från brandrök till blåskimrande scenljus

På ett kort Sverigebesök mellan två kontinenter möter vi Sigge mitt i ett känslomässigt kaos, där ett brinnande Los Angeles tvingat fram förändring. I januari förlorade hans familj sitt hem i en av de svåra skogsbränderna som svepte genom Pacific Palisades – en tragedi som gick långt utöver materiella förluster. Det kanske uttrycks allra tydligast i hans egna ord:

”Det är inte kul när dottern vaknar mitt i natten, gråter och säger att hon saknar sitt rum.”

Familjens flytt till New York blir därför mer än geografisk – den är existentiell. Med sig bär Sigge inte bara minnen av det förlorade, utan även en kreativ glöd som formats i sorgens hetta.

”Bolero” – familjepjäs med svärta

Mitt i allt detta brinner också ett nytt projekt: teaterföreställningen Bolero. Den är ett slags inre eld, en uppgörelse med familjehistoria, där Sigge lyfter fram berättelsen om sina farföräldrar, Bengt Eklund och Fylgia Zadig – ett par som enligt honom älskade att såra varandra nästan mer än de älskade varandra.

Stämningen i pjäsen har beskrivits som en ovanlig blandning av:

• kärlek
• hat
• ångest
• ironi och sorg

I hjärtat av dramat finns också en viss Ingmar Bergman som Sigges farfar inte direkt höll varmt om hjärtat.

”Han kallade Bergman för ’aset på Fårö’,” säger Sigge med en blandning av sorg och leende.

Avundsjuka och ärlighet i vänskap

En annan dimension av berättelsen rör Sigges relationslandskap – särskilt vänskapen med Alex Schulman, hans poddkollega och nära vän. I ett ovanligt öppet erkännande berättar Sigge om avundsjukan som i perioder färgat relationen:

”Jag ville kunna unna honom hans framgång – men kunde inte. Jag tror jag är där nu. Nu finns det mer respekt än konkurrens.”

I en kultur där män förväntas hålla ytan polerad, är det ovanligt – och just därför slående – när någon avtäcker sina sår. Det är denna vilja till sårbarhet som blir Sigges mest slagkraftiga egenskap: han kliver ut från scenens kulisser och visar upp människan bakom mikrofonen.

Generationsskiften och nya band

Mitt bland allt detta finns livet, det som pågår trots allt. Sigges son Viggo, 21, har inlett en relation med artisten Josefine ”Little Jinder” Jinder, något som Sigge beskriver med värme:

”Hon är ett fantastiskt nytillskott i våra liv, en av Sveriges roligaste hjärnor.”

Vi kan bara föreställa oss de konversationer som uppstår runt familjens middagsbord – där kreativitet, bråddjup analys och humor kombineras i ett generöst kaos av röster, generationer och uttrycksformer.

En gnista som inget kan släcka

Sigge Eklund har förlorat sitt hem, men inte sin riktning. I Bolero hittar han tillbaka till berättelsen som bär – inte som skydd mot verkligheten, utan som väg genom den. Föreställningen har premiär på Intiman i höst och rör inte bara den teaterintresserade, utan alla som burit smärta och låtit den förvandlas till något större än sorg.

Sigge flammar – inte som ett offer, men som en kraft. En människa som, trots lågorna runt omkring, valt att stanna kvar i glöden och berätta något autentiskt.

Han brinner fortfarande. Och kanske behövs det nu mer än någonsin – någon som vågar vara människa, även när allt brinner.