Bianca Ingrosso om fertilitetspressen och jakten på kontroll i nya avsnittet av Wahlgrens värld

Palmabländande sol, ett glas vitt vin som klirrar mot glasbordet och en öppenhjärtig konversation med mamma Pernilla — det låter som ännu en scen direkt ur “Wahlgrens värld”. Men just den här gången handlar det om något större än skratt och solbrända utflykter. Det handlar om tiden. Den där förbaskade tidspressen som särskilt kvinnor vet allt för väl hur den låter. Tick-tack, tick-tack — fertilitetsklockan går, och Bianca lyssnar.

I det senaste avsnittet av succéserien — tänk “Svenska Kardashians” blandat med Allsång på Skansen-nostalgi — slår 30-åriga Bianca fast en sanning som många av oss helst blundar för:

”Jag tror inte jag kommer träffa någon. Jag är inte ung längre. Jag fyller ändå 30”, säger hon, med en röst som pendlar mellan skratt och en skärva sorg.

Ägg i frysen — kontroll i kaoset

Det finns något väldigt mänskligt och avklätt i sättet hon talar om att frysa sina ägg. Ämnet borde kännas kladdigt sårbart, kanske ackompanjerat av motvillig tystnad, men Bianca gör det till samtalsämne över ett glas vin. Hon skämtar. Hon spekulerar. Hon erkänner att hon är rädd.

Och där, bland palmernas skuggor och realitybubblans glitter, träder bilden fram av en kvinna som inte längre är något barn – men som, likt många kvinnor i samma sits, fortfarande famlar efter känslan av kontroll i en osäker framtid.

”Det är absurt, eller hur?”

För det blir ju nästintill komiskt när Bianca förklarar att hon och hennes vän Lucas Armando Feola, 28 år, har en vänskapspakt:

• Om ingen av dem blivit förälder vid 35, gör de det ihop.

Romantik? Inte direkt. Men:

• Lojalitet
• Planering
• En nypa kreativ livssyn

”Han får hur som helst väldigt snygga barn”, säger hon med sin sedvanliga självironi – följt av ett småleende som tyder på att hon faktiskt menar det. Och även om vännen Lovisa Worge också nosat på samma idé, skrattar hon bort rivaliteten. ”Lovisa är snyggare än jag, så kanske är det mest logiskt om det är hon som bär barnen?”

Mellan glamour och verklighet

Det är Bianca i ett nötskal. Glamour, men med en glimt i ögat. Hon delar inte bara med sig av sina tankar – hon bjuder på sin självkritik, sin sårbarhet, och sitt behov av skratt mitt i allvaret. Det är lätt att tänka på Bridget Jones tappad i nutidens Stockholm – med filtren påslagna men tvivlet lika verkligt.

Att frysa in sina ägg har blivit ett sorts svar på ett allt mer krävande livspussel. Karriären ska prioriteras, kärleken är försenad och samhällets förväntningar hänger i luften som en osynlig deadline. För Bianca är lösningen inte nödvändigtvis en självklar väg mot barn – men en chans att andas ut. Känna att hon har ett finger på styrspaken, åtminstone tillfälligt.

Och det är här hon faktiskt gör något ganska stort. För även om det här ser ut som ett till avsnitt från glittra-och-gråta-tv, så sätter det fingret på något många kvinnor känner men sällan säger rakt ut:

• Att pressen att bli mamma inte bara är biologisk.
• Den är också kulturell, emotionell och ibland – även affärsmässig.

Det handlar om något större än Bianca Ingrosso. Det handlar om Sveriges kvinnor idag. Om att kunna säga: jag har inte gett upp, men jag gör det på mitt sätt.

Mellan reality och verklighet

Kanske är det just därför så många fortsätter titta. För mitt bland festblåsor, businessmöten och spotless Instagramflöden får vi se en spricka i fasaden som känns – tja, ganska relaterbar. Bianca må vara influencer och entreprenör, men när hon sitter där och undrar om hon faktiskt kommer träffa ”någon”, är hon mest… människa.

Och i en tid när verkligheten allt mer verkar upplösas i content, är det oväntat befriande att se någon som vågar stanna i frågan. Kanske är det okej att inte ha jobbet, kärleken och barnet vid exakt rätt tidpunkt. Kanske är det till och med modigt.

Bianca Ingrosso är ingen expert på fertilitet. Hon är inte psykolog eller framtidsvisionär. Men hon är en av de första kändisarna i Sverige som vågar prata högt om hur det är att känna att man inte hinner med livet.

Ett ägg i frysen kanske inte är ett svar på allt — men det är ett sätt att säga: “Jag vet vad jag vill. Jag bara vet inte exakt när eller hur.”

Och det, mina vänner, är rätt så starkt.

— Emil Blomqvist
(Förtjust i både Shakespeare och skvaller, och alltid förtjust när verkligheten flimrar igenom det perfekta filtret)