Irena Pozar utmanar öppenhetsnormen i kändiskulturen – när blev privatlivet en offentlig show
I Irena Pozars senaste krönika i Expressen ställs en skarp fråga till vår tids mest gränslösa fenomen: kändiskulturen där öppenhet inte längre verkar ha några gränser. Med ett språk som blandar satir med allvar skär Pozar genom glittret och bajshumorn, och pekar på något som blivit alltmer tydligt – vi har kanske tappat förmågan att hålla något för oss själva.
Intimitet som valuta
Det är år 2025. Vardagliga besvär som hemorrojder och bajsprov har blivit självklara inslag i poddar och tv-inslag. Bakom mikrofonen står profiler som Edvin Törnblom och Johanna Nordström, som byggt hela sina varumärken på brutal ärlighet. De är älskade just för att de delar det som tidigare var förbjudet att ens viska om.
Men Pozar, beväpnad med penna och skärpa, frågar: Vad förlorar vi när vi aldrig säger nej till delning? Vad händer när varje känsla, varje utsöndring, varje svaghet dokumenteras, streamas och monetariseras?
Äkta eller bara exponerad?
Pozar ifrågasätter vår samtids fixering vid ett slags gränslöst självutlämnande. Hon pekar på att detta nya krav på ”autenticitet” ofta innebär att man måste berätta allt – annars är man fejk.
- Att prata om sin mens är numera mainstream.
- Influencers hyllas för kräk- och bajsberättelser.
- Gränsen mellan privatliv och innehåll blir allt mer suddig.
Det som en gång var ett radikalt frigörelseverktyg har blivit ett kommersiellt format. Ett nya sorts tvång, där varje tystnad ses som ett svek.
När mod är att vara tyst
Men så skiftar stämningen, och vi möter en annan sanning. Pozar vädjar: måste vi verkligen dela allt? Finns det mod även i att hålla något för sig själv?
- Idéer om öppenhet har blivit ett krav.
- Allt fler kända personer uttrycker uttmattning över att ständigt vara tillgängliga.
- När filter blir en bristvara är integritet ett statement.
Det handlar inte om att återvända till 1950-talets förtryckta stumhet. Tvärtom – det finns ett mellanläge, där vi själva väljer vår nivå av öppenhet. Att filtrera är inte ett svek mot publiken – det är självrespekt.
En ny sorts revolution
Leo Bergström avrundar sin text med en poetisk reflektion: kanske är vår tids mest radikala handling att sätta punkt. Att i en värld som skriker efter ständig exponering, våga vara tyst. Våga vara privat. Våga säga: ”Det där behåller jag för mig själv.”
För i slutändan är balans mellan ärlighet och integritet mer än en estetisk fråga – det är ett skydd. En väg till välmående både för kändisar och för oss i publiken.
