Svenska Diamond Dogs hyllar Little Richard med rockigt album som erövrar USA
Okej, vi måste prata om något smått otroligt som just hänt. Du vet den där känslan när ett coveralbum dyker upp – och du med hela kroppen tänker ”nämen snälla, inte ännu en trött hyllning till forna legender”? Men så trycker du på play och… BAM. Det låter som att någon kopplat en elvisp till själen din. Den typen av chock, alltså.
Och bakom detta smått otänkbara mirakel? Jo, våra egna sörmländska bråkstakar från Diamond Dogs. Japp – ett gäng rockentusiaster från den svenska myllan som inte bara vågade närma sig ett av rockhistoriens heligaste namn. De bankade på dörren med guldtext i versaler: ”LITTLE RICHARD”. Att ens försöka tolka honom är som att leka frisör med Michelangelos David – man gör’t bara inte. Men Sören “Sulo” Karlsson, rockens egen Don Quijote i Rizzo-boots, gjorde’t ändå.
Och vet du vad? Det gick hem. Riktigt hem. Det blev skivan Macon Georgia Giant. Ett album som lyckas kännas som att det både rökts i Memphis och putsats upp hos en svensk gitarrnörd i garage. Den är tight som en skräddarsydd 60-talskostym och så full av glöd att du riskerar brandskador om du kommer för nära högtalaren. Med andra ord: det svänger. Ordentligt.
Little Richard – för er som föddes efter internets uppkomst: tänk Prince på knark, Elvis i kvinnokläder och Cardi B:s självförtroende, allt snurrat ihop till en mänsklig orkan vid ett piano. Han litade på smink, glittriga skjortor och sin röst som kunde både predika och spräcka marmor. Och just den kraften har Sulo lyckats fånga. Inte genom att imitera, utan genom att förstå. På riktigt.
Så vad hände sen? Jo, Amerika lyssnade. Kritiker i Boston, Austin och New York slog volter. Och helt plötsligt öppnades en dörr till Little Richards allra heligaste plats – hans födelsestad Macon, Georgia. Staden bjöd in Sulo och Diamond Dogs till sin årliga Cherry Blossom Festival. Där, under ett rosa moln av körsbärsblommor, stod ett svenskt rockband – som plötsligt blivit beskyddare av ett amerikanskt musiktempel.
Och det här är inte bara vackra ord:
- De träffade Little Richards släktingar
- Skakade händer med Otis Reddings syskonbarn
- Snackade kulturarv med lokalpolitiker
En stad, som för länge sedan nynnat ut rock’n’rollens första skrik, hörde sitt eget eko i tonerna från ett band från Katrineholm.
Det är nästan poetiskt. Som om världen ville påminna oss om att musik inte har några pass, och att det ibland krävs ett gäng svenska rockromantiker för att blåsa liv i en amerikansk legend. Det är som om en kör från Borlänge plötsligt klivit in och återuppfunnit Motown i Detroit. Och det funkar. Nästan skamlöst väl.
Det som gör allt ännu vackrare är att Sulo inte är ny i gamet. Det här är killen som redan tolkat självaste Sam Cooke – och överlevde. Hans röst bränner, viskar, vrålar – och landar alltid precis där den ska.
Han sjunger som någon som:
- Känt extasen i att stå i skivaffärens vinylhörna
- Öppnat en kall Finduslåda efter en spelning i Visby
Han besitter det. Känslan. Hemligheten. Elden.
Och det här är inte slut. Ett återbesök i Macon är redan på gång. En dokumentär planeras. Och om Netflix inte redan sitter i telefonkö, så har deras algoritmer sabbats värre än ett modem från 1997. Den här storyn är gjord för att berättas – gärna med soundtrack.
För nej, det här är inget vanligt tributprojekt. Det här är kärlek med arbetshandskar. Ett projekt fött ur sann besatthet, respekt och känslan av att någon måste göra det här. Och varför inte en svensk med mellanöls-nostalgi, Tipsextra-dialekt och musikalisk fingertoppskänsla få axla rockens mantel?
Så nästa gång du känner att allt nytt i musiken är trött, slött och generiskt – minns att ett gäng från Sverige reste tvärsöver Atlanten och visade hur man tolkar rockhistoria utan att bara damma av den. De gav den nytt liv. Inget återbruk – en återfödelse.
Bless you, Sulo. Och bless den galne, geniale jätten från Macon.
Max Rydén
(När jag inte skriver om kulturella rockepifanier i körsbärsstäder, jagar jag influencers som fejkat kräkincidenter för att slippa teaterpremiärer i Västerås. Någon måste göra det.)
