Hard Truths av Mike Leigh är en gripande film om undertryckt ilska och vardagens tystnad

Tänk dig det där ögonblicket vid frukostbordet när någon harklar sig lite för högt – och hela rummet stelnar. Man säger inget, men man vet. Någon är arg. Inte bara ”var det det sista kaffefiltret?”-arg, utan sådär genomskinligt, malande arg som liksom sitter i väggarna.

I Mike Leighs senaste film, Hard Truths, får vi tillbringa drygt två timmar i sällskap med just en sådan vrede. Det är inget charmoffensivt drama, inte heller någon upplyftande berättelse med klar utvecklingskurva och hoppfulla inslag. Nej, det här är vardagsrealism på sin mest ofiltrerade nivå – en film som klämmer till i bröstet snarare än kramar om.

Vi kliver rakt in i ett radhus i ett grådaskigt London. Det viner av dammsugare, muttras vid spisen, och i mitten av det hela står Pansy – spelad av en knivskarp Marianne Jean-Baptiste. Det är hennes första samarbete med Leigh på nästan 30 år, sedan det stora genombrottet i Hemligheter & lögner. Här är hon tillbaka, men helt förvandlad – som om all värme och mänsklig kontakt i den gamla rollen sugit sig in i en annan film och lämnat något iskallt och obekvämt kvar.

Pansy är ilsken på ett sätt som går bortom humörsvängningar. Hon bär runt på sin vrede som en rustning – eller kanske som ett fängelse. Hon fräser, skäller, anklagar. Och hon släpper ingen nära. Sonen Moses (Tuwaine Barrett) går runt som i skuggorna, ständigt tyst, som om han vet att varje ord kan bli en gnista. Maken Curtley (David Webber) flackar med blicken som någon som försöker undvika en storm han ändå måste sova bredvid varje natt.

Det kunde ha blivit outhärdligt att se på – och kanske är det precis det som är poängen. Det finns ingen psykologisk bakgrund som vi riktigt får grepp om. Ingen källare där ett barndomstrauma grävs fram, ingen terapeutisk förlösning. Leigh är skicklig på att låta oss ana att något har format Pansy, men han vägrar ge oss den tröstande helhetsbilden. Istället får vi sitta mitt i obehaget och dela vardagen med de här människorna, utan att få instruktioner för vad vi ska känna.

Men filmen är inte helt utan andrum. Systern Chantelle (Michele Austin) – en frisör full av tålamod, små skratt och öm blick – fungerar som syrets egen representant i filmen. Hon ger motvikt till Pansys tryckkammare, bjuder på värme utan att ge avkall på trovärdigheten. Det är inte mycket, men det räcker för att vi inte ska dränkas helt.

Mike Leigh är fortfarande en regissör med fingertoppskänsla för vardagens dramatik – nej, vardagens anti-dramatik. Fotot är diskret, berättelsen ospektakulär till ytan. Men i undertexten kokar det. Det är Ibsen möter brittisk köksrealism, där tystnad ibland säger mer än en decimeters manusdialog.

Är det starkt? Absolut. Är det underhållande? Inte nödvändigtvis. Ibland är det som att titta på en tryckande familjemiddag i realtid utan att känna någon. Jean-Baptiste är briljant, men rollfiguren hon spelar är så innesluten i sin ilska att det smittar — det kan bli frustrerande att vara i samma rum, även när det är ett välskrivet, välregisserat rum.

Leigh ger oss inga färdiga känslor att tugga i oss. Istället får vi ett fönster – eller kanske snarare en immig ruta – in i ett liv. Vi försöker tolka silhuetterna där inne, men vi ser aldrig allt. Hard Truths är en studie i lågmäld tragedi, där sammanbrottet ser ut som en vanlig dag i kalendern och ilskan är lika vardaglig som tevatten.

Slutsats

Det här är mer en observation än en berättelse. En stram skiss med blyertspenna snarare än ett färgsprakande oljeporträtt. Den som älskar Mike Leighs obesvärade sätt att skildra vardagen med mikroskopiskt fokus kommer inte att bli besviken. Men den som hoppas på ett stort känsloutbrott, ett öppet hjärta i regnet eller befrielse från all denna kvävande tystnad – ja, de får nöja sig med en suck och en halv nick i filmens sista scen.

Marianne Jean-Baptiste sprakar av återhållen energi – en filmisk vulkan med utbrott som aldrig riktigt briserar. Men filmen omkring henne är mestadels glödande aska. Varm, men aldrig farlig. Hoppfull? Kanske. Men bara i det att den erkänner hur tungt det kan vara att bära sin ilska själv – utan att någon någonsin verkligen frågar varför.

Betyg

3 av 5

Se filmen om du:

• Älskar brittisk socialrealism
• Uppskattar subtilt skådespeleri
• Klarar en historia som vägrar erbjuda lösningar

Hoppa över om du:

• Nyligen haft ett stort gräl med en familjemedlem
• Fortfarande är öm i själen

– Niklas Ekelund är Aftonbladets mest egensinniga filmröst. En gång utkastad från ett Emily Blunt-event i Paris efter en något för personlig hårtransplantationsfråga, har han sedan dess alltid solglasögon på filmpremiärer – och aldrig ont om åsikter. Följ honom om du gillar vassa recensioner med ett stänk av glamourtugg.