Björn Gustafsson förtrollar på Chinateatern – en galen och gripande scencomeback
Björn Gustafsson är tillbaka på scen – och inte bara tillbaka, utan i sitt mest gränslösa och egenartade element. Föreställningen på Chinateatern är svår att definiera, men lätt att bli tagen av. Det är en udda symfoni av barndomsminnen, falsettsång och absurda karaktärer som samsas på en scen där allt är möjligt.
En drömvärld där allt kan hända
Redan när gardinen går upp befinner vi oss inte i Stockholm, utan i Björns värld – en plats befolkad av existentiella tomtenissar och fnissig Bond-parodi med inslag av cello och björnkostymer. Det låter galet, och det är det. Men det fungerar. Mot alla odds skapas något som känns både välbekant och fullkomligt främmande på samma gång.
En humorist i exil från det vanliga
Med Mikael Lindgren som parhäst får Gustafsson fria tyglar och han tar ut svängarna med både mod och nyfikenhet. I stället för att jaga billiga skratt bland pendeltågsreferenser och vardagstristess, bjuder han in oss till något mer poetiskt, mer skevt – och ibland mer sorgligt.
Humorn bär tydliga spår av:
- Monty Python
- Svenska folkparkstraditioner
- Chaplin möter Sveriges Radio P3
När musiken fördjupar allt
Det är inte bara skämten som dröjer sig kvar. I showens kanske starkaste ögonblick sjunger Gustafsson “A Whiter Shade of Pale” – inte med ironi, utan med en sprucken falsett som letar sig rakt in i hjärtat. Vid sin sida har han sin bror Oscar på keyboard och Jonas Bleckman på cello – två musiker som ger berättelsen ett musikaliskt djup och ett vemod som aldrig känns påklistrat.
En föreställning som vägrar välja genre
I en värld där så många humorproduktioner känns likadana, är Gustafssons föreställning något annat. Den är stundtals inte särskilt rolig – och det är kanske meningen. Den är snarare:
- Konstig
- Intern
- Magisk
- Modig
Det som börjar i trams landar i något som liknar existentiell teater. När Gustafsson avslutar med en sång om brödrahjärtan, ackompanjerad av hemarfilmer och drönarbilder, blir publiken märkbart tagen. Det är svårt att säga varför, men mycket lätt att känna.
Ett kaos som berör
”Jag vet fan inte om det är roligt”, säger Björn själv mot slutet. Och det är egentligen inte det mest relevanta. Det viktiga är att vi känner. Skrattar. Förundras. Kanske till och med gråter lite.
Detta är inte bara en föreställning. Det är en renässans, ett återtåg till scenen på Gustafssons egna villkor – lekfulla, sårbara och obegripliga. I en tid då skratt alltför ofta känns utmätta, är detta något annat. Något större.
Betyg: ★★★★☆ – En vacker kaosodyssé.
Turnéinformation
Showen spelas på Chinateatern fram till den 10 maj. Därefter fortsätter föreställningen ut i landet med turnépremiär i Skellefteå och avslut i Malmö.
Tips: Gör dig själv en tjänst och se den. Det är få stunder i teatern där man får gå hem förälskad, förvirrad – och lite klokare. Men efter ett par timmar med Björn Gustafsson är det just det som händer.
