Arantxa Alvarez rörda farväl i Let’s Dance – en kväll fylld av tårar, nostalgi och hjärta
Det var tänkt att bli en kväll i glitterets och nostalgin tecken. Jubileum! 200 avsnitt av TV4:s dansjätte Let’s Dance – och det märktes. Det var extra mycket glamour. Extra många tillbakablickar. Och extra känslor. Men mitt i allt det glittrande kom verkligheten som ett litet hugg i bröstet: Arantxa Alvarez, vår solstråle framför kameran, fick lämna tävlingen.
”Det känns jobbigt,” erkände hon med ett leende som inte riktigt kunde dölja ögonen som svämmade över. Vi som vet vilken energi och värme hon tillfört dansgolvet – vi håller med.
Det var ingen perfekt dans. Domarna höll sig nog från att vifta med de där höga poängen. Men spelar det verkligen någon roll när det enda alla tänker är: ”Men hon är ju så härlig?” Arantxa, som blandade snubblande steg med en smittande charm, kändes kanske mer som en vän vid vårt vardagsrumsbord än som en tävlingsdeltagare.
Från komisk outsider till publikfavorit
När Arantxa klev in i tävlingen gjorde hon det som en joker i leken – oväntad, opolerad, men så färgstark att ingen kunde blunda. Hon var inte den där klassiskt poserande dansdivan som juryn älskar. Hon var mer… mänsklig. Hon kämpade. Hon log. Hon bjöd på sig själv.
Exitens bitterljuva eftersmak kändes därför extra stark. Det var som att dricka bubbel som glömts i solen. Festligt, men lite för varmt. Något saknades – kanske just framtidens potential? Arantxa hade mycket mer att ge.
Hennes danspartner, Axel Jehrlander – han som alltid lyckades få henne att våga ett steg till – såg uppenbart rörd ut. Man kunde läsa det i hans blick: det här var mer än ett tv-format. Det var en upplevelse. En vänskap. Och kanske en liten dröm som tog slut lite för tidigt.
En vals med spöken: Montana Andersson och dansen för pappa
Men kvällen handlade inte bara om Arantxas sorti. Den bjöd även på något annat. Något som kröp in under huden och stannade där. 16-åriga Montana Andersson, dotter till den legendariske brottaren och Let’s Dance-deltagaren Frank Andersson, dansade samma vals som hennes pappa gjorde för över ett decennium sedan. En hyllning. En sorts samtal mellan tider.
”Det känns jättefint att få göra den här dansen och hedra alla som inte längre är med oss,” sa hon efteråt.
Och vi såg det. Det där ögonblicket när lamporna blixtrar men man bara ser skuggor. Det var som om tid och rum kortslöts. Kanske var det Montanas ungdom, kanske var det Franks ikoniska silhuett vi såg i fantasin – men i några sekunder dansade de båda där. Tillsammans.
Publiken rördes till tårar. Sociala medier exploderade i hjärtan och gråt-emoji-festival. Och vi andra, ja – vi satt med klump i halsen och tänkte på hur dans ibland blir något mycket större än bara steg.
Alla danser tar slut – men vissa sitter kvar
Så vad bär man med sig från en sådan kväll?
- Lite glitter
- Någon tår
- En påminnelse om att inga steg varar för evigt
Att varje dans har ett sista takt. Och att det ibland är just det som gör den så värdefull.
Arantxa kanske inte lyfte pokalen. Men oj, vad hon lyfte stämningen. Kväll efter kväll. Hon dansade inte bara med fötterna utan med hela hjärtat. I en värld där perfektion ofta är masken vi visar utåt, kändes hennes resa som en frisk fläkt av uppriktighet.
Så vi vinkar farväl från tv-sofforna. Inte med en buande domarpanel, utan med ett leende, ett snörvlande ”tack” – och kanske en liten piruett på väg till köket.
Tack för showen, Arantxa. Du dansade kanske inte felfritt. Men du dansade ärligt. Och ibland, är det precis det vi behöver allra mest.
© Emanuel Silva
Alltid i mixen av popkultur, känslor och glitter.
