Gift vid första ögonkastet – Så blev realityserien Sveriges mest känslosamma relationsdrama

Det finns något nästan operaliknande över SVT:s Gift vid första ögonkastet. Varje ny säsong startar med samma dramatiska pianoslag – inte bara i vinjetten, utan i tonen. Glöm skämskuddelandskapet från traditionell dejting-tv. Det här är något mycket större, och mycket mörkare. Om Love Island är en champagnebrusig förfest, är det här hela dramat efter att ljusen släckts, festen är över och någon börjar prata om sin barndom.

Och i premiären för årets upplaga blir det smärtsamt tydligt: det här är inte längre ett program om att hitta kärlek. Det är ett psykologiskt högriskexperiment som bara råkar ha romantik på ytan. Vi pratar mer Hungerspelen än rosor och rosenblad – och i mitten av spelet hittar vi en ny sorts gladiatorer. De är vanliga människor, som Martin från Nyköping, men istället för svärd står de beväpnade med diagnoser, relationsbakslag och barndomssår.

Vetenskapen? Ja, den spelar rollen som spelledare. Men vi vet alla att det är TV-redaktionen – inte forskningsetiken – som bestämmer vilka matcher som godkänns och vilka trauman som får mest kameratid.

Och det märks. En av deltagarna hinner knappt säga sitt namn innan han med lätt nervöst leende avslöjar att han snarkar “som en jakmotor” och inte haft en riktig relation på över ett decennium. Romantiskt? Knappt. Fascinerande? Absolut.

Det är också här som en tidigare krönika av Ida Söderberg träffar mitt i prick: “Så starkt! Att du berättar! Att du har sömnapné! Och erektionsproblem!” Här ligger inte hemligheterna och lurar under ytan mellan förrätt och huvudrätt – de serveras direkt till tittaren, som om det vore schysstaste sättet att lära känna någon på.

Men det är något oroande i det också. Att titta på årets säsong är som att kliva in i en relationsthriller i slow motion. Man sitter och håller andan varje gång någon ska “öppna upp sig”. För det handlar inte längre om att börja på ett vitt blad – alla kommer redan med hundöron, krackelerat bläck och nederlag skrivna mellan raderna.

Och ändå tittar vi. Religöst.

Medan kvällstidningarna spårar vem som kysstes i slow motion under helgresan till Bergslagen, sitter resten av landet hemma i soffan och psykoanalyserar kroppsspråk:

• “Såg du hur hon vred sig bort när han nämnde sin mamma?”
• “Höll han ens hennes hand eller bara… vidrörde den?”

Det låter löjligt – men någonstans är det djupt mänskligt.

För bakom cynismen finns en sorts sanning som inte går att skripta. Vi ser människor som hemskt gärna vill bli älskade, men som är otäckt medvetna om vilken risk det är att släppa in någon. Det är i det emotionella minfältet som programmet verkligen glänser – för det är ju också där de flesta av oss levt eller lever.

Det är inte långt från Ingmar Bergmans klassiska Scener ur ett äktenskap – men i dagens version har scenerna klippts till TikTok-format, replikerna blandas med självhjälpslingo, och vi får se allt i HD. Det är moderna äktenskapskriser, innan äktenskapet ens hunnit torka. Där Bergman lät tystnaden tala, kommer årets deltagare med marknadsföringsversioner av sina trauman.

Så ja – premiären är brutal. Nästan sadistisk i sin nakenhet. Men just därför också – om vi vågar vara ärliga – helt omöjlig att slita sig från.

Och för Martin, han med sömnapnén och jakmotorn? Jag hoppas han landar på fötterna. För i det här programmet är det aldrig självklart var botten faktiskt ligger – eller om vi ens nått den än.

Elias Bergström
Nöjeskrönikör & ständig medpassagerare i nationens realitykoma