Joost Kleins Eurovisionkrasch och den hemliga filmen som skakar Europa
Fredag den 25 april 2025. Dagens namn är Markus. Dagens snackis? Joost.
Det är Eurovision – den tiden på året då glitter, konfetti och dramatiska tonartshöjningar ska få oss att glömma vardagen för en stund. Men i år blåser något betydligt kallare genom kulisserna. Joost Klein, Nederländernas vilda kort – artisten med lika mycket energi som ett kolkraftverk och ett scenspråk som skriker allt annat än “mainstream” – blev diskvalificerad efter ett mystiskt bråk bakom scenen.
Folk har pratat oavbrutet om det sedan dess. En händelse fångad på film, men ändå omgärdad av så mycket sekretess att den kunde vara en Cold War-hemlighet. Vad hände egentligen den där kvällen bakom kulisserna? Var det en knuff? Ett slag? En dålig dag? Eller bara ett ögonblick där en artist tappade greppet om gränsen mellan roll och verklighet?
Ingen vet säkert – men några få har sett filmen. Och nu börjar de tala.
Den osedda filmen
I en nysläppt dokumentär från Sveriges Radio får vi höra från tre jurister som fått tillgång till det mytomspunna videoklippet. Ett klipp som resten av oss bara har fantiserat om runt middagsbord och i kommentarsfält. Och är det något vi lär oss, är det detta: inte ens lagen är enig.
“Det är svårt att säga om det var en knuff eller ett slag,” säger en av juristerna.
Och där står vi – i vad som bara kan beskrivas som den juridiska motsvarigheten till dimma. Det är sällsynt att höra jurister, vars uppdrag är att bena ut lagens nyanser, själva fastna i en så tydlig gråzon.
Vad vet vi egentligen?
- Incidenten skedde efter Joost Kleins genrep.
- En kvinnlig fotograf närmade sig honom backstage.
- Något triggade ett laddat ögonblick – en impulsiv rörelse, en konfrontation.
- Joost har varit tyst sedan dess – fotografen än mer kryptisk.
Därefter kommer filmen – det eftertraktade, strängt bevakade klippet från vad som nu känns som kulturvärldens Area 51. Men istället för att få tydliga svar får vi tre olika tolkningar – som tre olika tarot-kort dragna inför en osäker framtid.
- Jurist ett: “Det såg väldigt obehagligt ut. Det fanns ett tydligt kroppsspråk.”
- Jurist två: “Jag tycker inte att det borde leda till en diskvalificering.”
- Jurist tre: “Bystående skulle nog tolka det som aggressivt… men straffrättsligt? Nja.”
Ingen dom. Ingen sanning. Bara fler frågor.
Ett drama bortom scenen
Det hela börjar kännas som något ur ett avsnitt av Succession: PR-strategier, maktspel, krisplaner i kulisserna – och ett centralt mysterium som varken bekräftas eller dementeras. I centrum står frågan: Vem äger berättelsen? Är det fotografen? Artisten? Arrangörerna? Eller – mer troligt – den kamera som fångade det hela och nu hålls gömd från offentligheten?
Eurovision har alltid kombinerat det teatraliska med det oförutsägbara – men sällan har gränsen mellan show och verklighet blivit så suddig. Vad är egentligen acceptabelt i en konstform där “gränsöverskridande” ofta hyllas – tills någon faktiskt kliver över gränsen?
Frågetecknen kvarstår
Och varför släpps inte filmen? I dagens medieklimat, där varje ögonblick kan delas med hela världen på några sekunder, känns hemlighetsmakeriet nästan otidsenligt. Vi är så vana vid att få veta allt – på direkten – att en undangömd video nästan blir en provokation i sig.
Men kanske är det just därför vi inte släpper storyn. För att vi inte får hela sanningen, och för att vi numera jagar inte bara nyheter – utan narrativ. Det här handlar inte längre bara om en artist med blekblå blick och storm i blicken. Det handlar om idén om autenticitet. Vad händer när ett alter ego spricker? När det konstnärliga uttrycket inte längre skyddar från verklighetens konsekvenser?
Joost blev tyst. Borta från scenen, borta från finalfältet. Men i sin tystnad har han nästan sagt mer än någon annan. Han blev årets mest högljudda tystnad – och vi kan inte sluta lyssna.
Från glitter till gråzon
Eurovision må gå vidare. Men historien om Joost är inte klar. Den berättas fortfarande – i citat från jurister, i anonyma vittnesmål, i guessningar och gissningar. Och kanske, i en framtida Eurovision där dramat inte längre sker på scen utan bakom, kommer man inte längre att minnas låtarna. Bara skandalerna.
Hade dramatikern Pirandello levt i dag, hade han förmodligen skrivit en pjäs om just det här. Och vi, vi hade suttit längst fram i publiken.
Följ Jonathan Lönnberg för fler kulturchocker, stjärnfall och mikrodramer du inte visste att du behövde.
