Maxida Märak förnyar vistraditionen med känslostark debut utan beats

Det finns något nästan magiskt i när en artist byter skepnad. När någon som vanligtvis dundrar fram med kraft och kompromisslöshet plötsligt viskar istället för att skrika – och där rösten får ta plats inte ovanpå tunga beats, utan mitt i textens stilla eftertanke.

Maxida Märak har varit mycket: jojkare, aktivist, trap-poet, en rytmisk röst från fjällvärlden med siktet ständigt riktat mot både framtid och rättvisa. Men nu lämnar hon sin vältrampade stig. Istället kliver hon in i en ny terräng – och gör det barfota. Hon har släppt ett visalbum.

Ja, du hörde rätt. Maxida Märak, känd för att slå på trumman för både samisk identitet och social kamp, byter hard-hitting beats mot akustiska ackord. Hennes nya album heter ”Lånat” – men även om det lånar från visskattens historia, är det också något djupt eget.

En ny röst i ett gammalt rum

Första spåret? En tolkning av Mikael Wiehes klassiker ”Ska nya röster sjunga”, en låt som blev odödlig genom Monica Zetterlund – och som nu får nytt hjärta genom Maxida. ”Det är först nu jag känner att det är dags att göra något helt nytt,” säger hon i ett pressutskick.

Men tittar man närmare, så kanske det inte handlar om att göra något nytt – utan snarare om att våga bli ännu mer sig själv. Hennes jojk, den samiska sångformen djupt rotad i historia och själ, finns fortfarande där i tonläget. Kampen, ärligheten, modet – allt är kvar. Det man märker direkt är att här finns inga beats att gömma sig bakom. Här är allt avskalat. Rakt på sak.

Visan som samtalspartner

När Märak säger att hon ”lånar” av visan känns det inte som ett lån i klassisk bemärkelse – det är snarare som om hon kliver in i rummet där vissångerna lever och pratar med dem. Syr om kostymen, formar om språket, utan att riva eller förstöra. Visan har alltid varit något mer än bara musik: det är personlig politik med gitarr. Och Maxida gör det till sitt – med både respekt och beslutsamhet.

En långsam revolution

Det är nästan provocerande vackert att höra en röst som vanligtvis lever i samtidens hårdkodade tempo nu ta plats bland långsamma mollackord och berättelser som får andas.

I en tid där det mesta ska:

• gå snabbt
• vara viralt
• vara TikTok-kompatibelt

känns det plötsligt som en revolution att göra ett visalbum. Maxidas tolkningar känns som personliga brev från då till nu, handskrivna och med eftertanke, i en värld som ofta kommunicerar med gifs och emojis.

Att bygga broar

Men det här handlar inte om nostalgi. Det är inte ett hopkok på gamla låtar för sakens skull. Det är snarare en bro – mellan jojk och visa, mellan tyst kamp och högljudda slagord, mellan nuet och något större än så.

Kommer Maxida stanna i den här världen? Eller är det här bara en kort andningspaus innan hon kastar sig tillbaka in i nästa kreativa storm? Det vet vi inte än. Men en sak är klar:

• Maxida Märak lånar stundvis från olika genrer
• men rösten – den har alltid varit hennes egen

Och just nu? Nu sjunger den i moll – och det gör det bara ännu vackrare.

Av Viktor Hedström
Ständigt törstig på kultur och musikens nya vägar
Instagram: @viktor_skriver
Vill du viska något? Redaktionen lyssnar.