Rod Stewart återförenas med Faces ett legendariskt rockband gör comeback 2026

Föreställ dig att vakna en morgon, slå på nyheterna, och plötsligt är du tillbaka i tonåren. Inte för att din rygg inte värker längre – men för att det soundtrack som formade dig, bandet du mimade till framför spegeln, är tillbaka. Och det på riktigt. Inga döda hologram. Inga trötta hyllningskonserter. Bara äkta, benknäckande rock’n’roll – med Rod Stewarts raspiga stämma längst fram i ledet.

Japp. Det är sant. Faces är tillbaka.

Vi snackar legendarerna från 70-talet – Rod Stewart, Ronnie Wood (ja, Stones-Ronnie), och Kenney Jones – som har gått in i studion tillsammans. Och de har inte klämt ur sig någon enstaka nostalgisingel heller. Enligt brittiska musiktidningen NME har trion spelat in elva nya låtar. Tolvslaget för ett helt nytt album. Och det släpps 2026 – lagom så världen hinner damma av LP-spelarna, lära sina barn vem Rod Stewart är och kanske förstå varför pappa plötsligt börjat leta efter sin gamla jeansväst från -73.

Men det här är mer än bara en återförening. Det är en tidsmaskin med distade gitarrer och en whiskystinn själ.

Tillbaka till början – rock’n’rollens pubdoftande vagga

För att förstå varför den här nyheten fått rockhjärtan världen över att slå volter, måste vi backa till 1969. Brexit var science fiction. Beatles andades fortfarande. Och i en gränd i London samlades några av de mest karismatiska trasproffsen man kunde hitta.

Faces föddes ur spillrorna av Small Faces när Steve Marriott hoppade av. In klev Rod Stewart och Ronnie Wood, två lirare med mer attityd än hårgelé. Ljudbilden? Mogen på ytan, vild i själen – en röra av blues, soul och ruffig rock’n’roll. Puben var deras kyrka. Scenen deras slagfält.

De höll på i sex intensiva år. Sex år av kaotiska turnéer, öronbedövande låtar och en obeveklig jakt på ögonblickets rus. Sedan hoppade Rod av för att köra solo – och resten är rockhistoria i skrivmaskinstappad versalstil.

Men nu – flera decennier och några rynkkrämer senare – har elden tänts igen.

Återföreningen: Äran, ärligheten och en dos magisk envishet

Ryktet har puttrat i flera år. Ett kryptiskt citat här, en spontan spelning där. Fansen har hoppats, men aldrig vågat tro fullt ut.

Det är lite som när du hör någon säga att Bowie har ett nytt album på gång – omöjligt, fast du vill så gärna tro.

Så vad får tre män med legendarstatus, tusentals konserter i bagaget, och mer än en fot i pensionsåldern att återvända?

Kanske för att de fortfarande har något att säga. Eller rättare sagt: något att spela.

• Rod Stewarts röst bär fortfarande på ett rivjärnsmörkt djup.
• Ronnie Woods gitarr låter som en cigarett som aldrig riktigt slocknar.
• Kenney Jones trumslag är lika självsäkra som förr – som ett åskväder på brittiskt manér: opålitligt men vackert.

I en värld där mycket ny musik ofta känns som snabbproducerade TikTok-jinglar med autotune på max, träder Faces in med någonting… analogt. Riktigt. Skitigt på det bästa sättet.

Vad händer nu? Och blir det turné?

Albumet släpps alltså 2026 – men ännu vet vi inte om det kommer följas av en turné. Ålderskurvan lutar mer åt seniorlivet än arenaturné, ja. Men å andra sidan – har du sett Keith Richards nyligen?

Möjligheterna är öppna:

• Glastonbury kanske?
• Ett klubbgig i London?
• Eller en samling där både ungdomar och deras föräldrar står med tårar i ögonen?

Det är inte utan att man hoppas.

Vi har redan sett andra återföreningar rasa i glömska, men det här känns annorlunda. Själen finns där. Inte för att de måste – utan för att de vill.

Och kanske är det just det som gör det hela så intressant. Det luktar inte marknadsstrategi. Det luktar inte AI-algoritmer och produktionsmöten. Det luktar vinyl. Pub. Rockens kött och blod.

Laddar du för comebacksens comeback?

För oss som älskar känslan av ett riktigt riff, en refräng med själ och texter som känns lite mer levda än låtskrivargeneratorn kan uppbringa – är 2026 långt bort, men hoppfullt nära.

Så visst. Vänd tillbaka skivspelaren. Gräv fram dina gamla bootlegs. Och om nån frågar varför gubben i tv låter som whisky och cigaretter med hjärta – svara bara: Det där, min vän, är Rod Stewart. Och han är hemma igen.

Faces är ingen återuppvärmd gryta. De är ett vintagemusikaliskt vin, buteljerat en gång för länge sen – och nu redo att drickas igen.

Skål för legenderna.