Biografens stora comeback – därför överlever filmens magi trots Netflix makt
Tänk dig en miljardär från Silicon Valley som försöker övertyga dig om att det där magiska, märkliga, underbara med att samla sig i ett mörkt rum med främlingar – för att helt försvinna in i en annan värld – är hopplöst föråldrat. Det är precis vad Ted Sarandos, chef på Netflix, verkar försöka göra.
I en intervju med Time skrattade han åt hela idén om biograffönstret – den traditionella modellen där filmer först visas på bio innan de släpps digitalt. Det är ”fullständigt otidsenligt”, sa han med en axelryckning, som om han svepte undan en fluga.
Men vet du vad? Biografen är inte någon skranglig maskros på väg att vissna. Den är filmvärldens rosenbuske. Den kan vara taggig – och särskilt dyr i storstäder – men den blommar fortfarande med en styrka som många verkar underskatta.
🎬 Biopremiären är kanske död – men bioupplevelsen lever
Sarandos menar att folk föredrar att titta hemma. På soffan, med chips i knät och mobilen i ena handen. Och visst – bekvämlighet har blivit en dygd. Men samtidigt finns det något med biografen vi inte riktigt vill släppa taget om:
- Den kollektiva upplevelsen
- Känslan av närvaro
- Att inte kunna trycka på paus
Det är där, i det mörklagda rummet, tillsammans med främlingar, som något unikt händer.
🎥 Netflix är på ständig jakt efter respekt – men tappar något på vägen
Netflix har länge försökt ta klivet från streamingjätte till ansedd filmstudio. Produkter som Roma, The Irishman och Marriage Story var viktiga steg i den riktningen. Men alltid med villkoret att filmerna främst skulle ses i hemmet, i kombination med vardagens distraktioner.
Sen kom ”Havoc”. Tänk Tom Hardy i mörker, mumlande i regn och gränder. Jag försökte se den på tåget mellan Alingsås och Borås – det var hopplöst. Ljuset från skärmen räckte inte till. En film som denna kräver mer än en laptop. Den kräver ett riktigt rum.
💥 Vissa filmer behöver större rum – på riktigt
Här är det Sarandos missar: vissa berättelser kräver mer än teknik. De kräver ett fysiskt, koncentrerat rum. Biografen är inte bara nostalgi – den har en funktion.
Biografen ger:
- Kraft åt bilden
- Fokus till berättelsen
- Djup till upplevelsen
Och om Sarandos tycker att det är gammaldags att kika på film tillsammans med främlingar, så kanske han missar vad det innebär att vara människa. För vad är mer mänskligt än att skratta, gråta och förfäras – tillsammans?
👀 Biografen är inte död. Men den är inte odödlig heller.
Det handlar inte om att kasta Netflix framför tåget. Streaming har gett oss tillgång till en värld av berättelser dygnet runt. Men i vår jakt på bekvämlighet offrar vi ibland helheten.
Vi har börjat acceptera det lilla formatet – på mobilen, i sängen, mellan notiser. Men inte alla berättelser överlever att pressas in i vår hand.
Rian Johnson, regissören bakom Knives Out, har sagt det tydligt: ”Ge mig biografer.” Och där kanske Sarandos borde lyssna. För problemet är inte bara vad som produceras – utan hur vi väljer att se det.
Det är tyvärr inte en Netflix-chef som dödar biograferna. Det är vi:
- Vi som tycker biljetten är för dyr.
- Vi som väljer en slentrianmässig tv-kväll framför en filmkväll på bio.
- Vi som vant oss vid att multitaska genom hela filmen.
Men samtidigt: vad är det vi förlorar?
- Den totala närvaron
- Mörkret som hjälper oss att drömma
- Det tysta, gemensamma andetaget när historien vänder
📝 Vill du göra något för filmen? Börja här:
Nästa gång du funderar på att se en film i stil med Dune eller Oppenheimer på mobilen på bussen – stanna upp. Tänk efter. Tänk på vad du riskerar att gå miste om.
För vissa historier kräver:
- Ett mörkt rum
- En storskärm
- En publik
- Kanske till och med en överdimensionerad popcornpåse
Precis som teatern överlevde teven, kommer biografen att överleva streaming – om vi låter den. Biografen behöver inte dö. Den kan få vara ett val.
I den här kampen mellan Netflix och biosalongen är det inte Ted Sarandos som måste förändras.
Det är du.
Följ Emil på X och Instagram: @EmilOlofssonFilms för fler skarpa takes på filmvärldens själ – och för några rätt pinsamma Cannes-minnen från 2014.
