Bruce Dickinson hyllar William Blake med ockult seriebok tryckt i gravjord
När Bruce Dickinson – Iron Maidens operaröstade frontman, pilot och allmän renässansman – berättar att hans nya seriebok ska tryckas med bläck blandat med jord från poeten William Blakes grav… då förstår man direkt: det här är inte din vanliga turnémerch. Det är ren och skär gotisk magi, serverad i bokform. Och det är exakt så Bruce Dickinson vill ha det.
Så här är läget: i augusti släpps en lyxig specialutgåva av The Mandrake Project: Year One – den första delen i Dickinsons djupa, mörka serieromanvärld. Men den är inte vilken lyxutgåva som helst. Den är tryckt med bläck som har blandats med jord från Blakes grav i Bunhill Fields, London. Ja, du läste rätt. Gravjord. Som i: jorden där William Blake själv vilar. Som i: okej, nu har vi officiellt gått förbi “limited edition” och in i någon sorts ockult konstperformance.
Men för att förstå varför det inte är fullt så långt ut på kanten som det låter, måste vi förstå Bruce. Sångaren i Iron Maiden har alltid korsat gränser – inte bara musikaliskt, utan bokstavligen:
- Licensierad pilot som flugit sitt band kors och tvärs över världen
- Fäktare på elitnivå
- Romanförfattare
- Serieförfattare
Alltid på jakt efter det episka, det som tar verkligheten ett steg bort från det vardagliga.
Och William Blake – den 1700-talsvisionär som skrev om änglar i trädtoppar, tigrar av eld, revolution och inre apokalypser – är en självklar själsfrände. Dickinson säger själv i ett pressmeddelande: “William Blake har gett mig så mycket genom åren.”
Det är lätt att tro honom. Lyssnar man noggrant på Iron Maidens texter – från ”The Number of the Beast” till “Infinite Dreams” – hör man inte bara galloperande riff, utan också poetiska färgade bilder av mörker och transcendens. Bruce har alltid haft en fot i helvetet och den andra i litteraturens eviga rymd.
En ceremoniell gest
Men låt oss för en stund stanna vid exakt vad det är han gör. Gravjord i bläcket? Ja. Det är ett sätt att bokstavligen väva in Blakes närvaro i det nya verket. Det blir en sorts ceremoniell gest – ett sätt att säga:
“Jag bjuder in dig till det här projektet, William.”
Och det är inte gjort med showmanens blinkning, utan med en konstnärlig intention. Det här är inte ett PR-trick – det är en sorts invokation.
Vad är The Mandrake Project?
Serieboken är Dickinsons egen skapelse: en skuggig, dystopisk värld fylld av:
- Alkemi
- Identitet
- Drömmar
- Övernaturliga konspirationer
Det finns något väldigt “Blakeianskt” över det hela. Med andra ord: får man gravjord på köpet känns det nästan rimligt. Det skulle kännas mer märkligt om det inte fanns med.
En poetisk återupprättelse
För de som minns sin litteraturhistoria är det också ett slags symbolisk återupprättelse. Blake hånades och missförstods i sin samtid – betraktad som galen, udda, för mycket. Men i eftervärldens ögon blev han ett av Storbritanniens mest geniala konstnärliga röster.
Kanske ser Dickinson en spegling där. Även han har klivit utanför ramarna. Han är inte bara metalkillen – han är också:
- Operasångare
- Dramatiker
- Flygkapten
- Nu även kanal för en romantisk poet som drömde om eldänglar
Konstnärlig konsekvens
Visst, det här hade kunnat vara en gimmick. Det är långt ifrån första gången ett kändisprojekt tar i så det dånar. Men det är sällan det görs med sådan konsekvent filosofisk tråd. Dickinson har alltid varit en sökare – han blandar högdramatik med hjärta, flygsäkerhet med Faust. Nu lägger han till Blake och seriekonst till sitt ständigt växande uttryck.
Och visst undrar man: vad blir nästa steg? Kommer Ozzy Osbourne lansera sin självbiografi tryckt i bläck blandat med vampyrtänder från en slottskällare i Transsylvanien? Kommer Lars Ulrich gjuta en Metallica-LP i en urna full med 90-talsgrunge? Inget känns längre otänkbart.
En amulett i bokform
Men när Bruce Dickinson släpper bok – då är det inte bara en bok. Det är en konstnärlig amulett. En berättelse, ett verk, kanske till och med en bön till den kreativa dunkelvärld där musik, poesi och död går hand i hand.
Och i augusti kommer du kunna hålla den i handen. Doften må vara nytryckt papper. Men känslan? Den är nära evigheten.
Läs. Om du vågar.
—
Max Lennartsson
Nöjesredaktör, historiediggare och skyldig till både hårdrock och högläsning
max.lennartsson@nöjesbladet.se
Följ mig för fler udda utflykter – från TikTok-bråk till ockult rockromantik.
