Daniel Craig om Queer och livet efter Bond ett modigt steg mot självupptäckt
Daniel Craig glider in i hotellobbyn på Four Seasons i Beverly Hills lika självsäkert som om han just räddat världen i en välsittande smoking. Men den här gången är det något annorlunda. Ingen pistol i innerfickan. Inte ett spår av den iskalla spionen vi lärt känna. I handen håller han en grön juice, i blicken finns något oväntat: öppenhet. Kanske till och med sårbarhet.
För det är inte James Bond vi träffar nu, utan William Lee – huvudrollen i Luca Guadagninos filmatisering av William S. Burroughs roman Queer. En roll som är så långt ifrån 007 man kan komma: en självförnekande heroinist som famlar efter kärlek i 1950-talets förbjudna Mexico City. Och kanske är det just där, i svetten och skörheten, som Daniel Craig blir som mest levande.
”Jag trodde aldrig jag skulle få chansen att göra något sånt här,” säger han och skrattar till, lite nervöst, lite förvånat. Kanske till och med lite lättad.
🕵️♂️ Från stenhård till sprucken
När Craig tog farväl av Bond i No Time to Die – med dramatik, död och ett regntungt patos – markerade han slutet på en era. Men att ta av sig den där välpressade kostymen, inombords, har tagit betydligt längre tid. Bond-rollen var både en krona och ett kors. Med den kom global kärlek, men också en cementerad bild av vem han var – eller borde vara. Tuff. Tyst. Tätt knäppt.
Och så kommer Queer. En film där han blottar mer än bröstkorgen. Där han får vara osäker, längtande, misslyckad. Rollfiguren William Lee är en man i upplösning. Full av begär, skuld och förvirring. Och Craig spelar honom med hudlös precision.
“För mig handlade det aldrig om att chocka,” säger han. “Det handlar om kärlek. Det gör det alltid.”
🎬 När Craig mötte Luca
Luca Guadagnino – mästaren på svettiga närbilder, poetiska mellanrum och sensuella förtrollningar – låg bakom kameran. Och han och Craig har känt varandra länge. De träffades första gången för 20 år sedan på en filmfest, sa då att de ville göra något ihop, men livet kom emellan. Tills nu. Det blev Queer.
“Han är en djävul till regissör,” säger Craig med ett leende. “På bästa tänkbara sätt.”
Filmen känns som att vandra in i en syrlig dröm – fylld av dimmiga barer, nerviga blickar och jazz som pulserar genom svetten. Det är inte retro, det är precis där och då. Så närvarande att man nästan glömmer att andas.
🔥 Sex – rått och ärligt
Och ja – vi måste prata om sexscenerna.
Det här är inte Bonds sängkammarakrobatik med silkeslena lakan och blåfilter. I Queer är sex något mer brännande, trasigt, ibland nästan obehagligt. Det är rått. Hudnära. Ofiltrerat.
“Vad som gör en sexscen bra? Jag vet inte,” säger Craig, “men jag tror det handlar om att släppa kontrollen. Att våga vara ful. Samtidigt som du är vacker.”
Mot honom står Drew Starkey – känd från Outer Banks – och deras dynamik är eldfängd. Ungefär som att se Tennessee Williams och Jean Genet kollidera i en jazzgränd. Det är inte tillrättalagt. Det är känsligt. Och det är elektriskt.
📚 Daniel och demonerna
Att ta sig an rollen som William S. Burroughs – den sargade, självdestruktiva författaren – var ingen enkel promenad. Burroughs, som bland annat sköt sin egen fru i en numera ökänd “William Tell-lek”, är en komplex gestalt. Macho på ytan, men med själens alla sprickor synliga under.
Craig säger att han kände igen sig.
“Han höll folk på avstånd. Precis som jag gjort ibland,” säger han ärligt. “Men innerst inne ville han bara bli förstådd.”
Och det är kanske just där, i det mänskliga och det motsägelsefulla, som Craig hittar sitt nya jag.
🎥 Tillbaka till rötterna
Efter spelningen i tredje Knives Out-filmen (ja, Benoit Blanc är tillbaka) kunde Craig lätt ha lagt sig tillrätta i sitt Netflix-bo med produktionskontrakt och trygga actionformat. Men i stället vände han tillbaka till det som en gång väckte kärleken till film i honom: brittiskt indiedrama. Skådespel, på blodigt allvar.
“Jag började där,” säger han. “Där räddade skådespeleriet mig. Nu ville jag återvända.”
Och han gjorde det inte för pengarna. Inte för prestige. Han gjorde det för att känna något.
🌀 En ny era – och en ny man
Så, var landar vi då? Daniel Craig är 57 år gammal. Han har lämnat Bond bakom sig. Och han har hittat nya lager i sig själv – några ömtåliga, några kanske helt oprövade. Genom rollen i Queer kastar han loss från det förflutna och ger sig ut på djupt vatten. Och där, mitt i stormen, verkar han trivas.
Craig 2.0 är inte bara en återuppfinning. Han är ett bevis på att sårbarhet faktiskt är det mest kraftfulla som finns.
När vi säger hej då säger han något som stannar i luften:
“Att spela Bond var mäktigt. Men att spela någon som älskar – skevt, förtvivlat, ibland fult – det är så mycket större.”
Följ med nästa vecka då vi gräver i varför Margot Robbie kastade sina sociala medier – och vad det säger om vår tid.
Tills dess, håll utkik efter Queer. För detta är inte bara en film. Det är en påminnelse om att det aldrig är för sent att vara någon annan – eller kanske, äntligen, sig själv.
— Emil Ahlqvist
Din kulturella följeslagare i Hollywoods vackra krigszon av konst, kollaps och comeback.
