Death of a Unicorn med Jenna Ortega är en satirisk saga om girighet och förlorad oskuld
Det smäller till. Ett skrik ekar. Och sen – glitter. Glittrigt, bedrägligt, nästan hånfullt glitter. Välkommen till Death of a Unicorn, filmen som krossar mer än bara ett fantasiodjur – den trasar sönder hela vår dröm om oskuldsfullhet och förvandlar det till något man säljer på burk mot existentiell ångest och pollenallergi.
Ett nytt skruvat mästerverk från A24
A24, det lilla filmbolaget med näsa för det bizarrt briljanta, har gjort det igen. Den här gången med regidebutanten Alex Scharfman (som antingen är ett geni eller har spenderat sin skrivprocess på att snorta imaginärt enhörningspulver). Resultatet? En mörk, glittrig saga du aldrig såg komma.
En påkörd enhörning – början på något groteskt
Vi kastas in i vildmarken med tonåringen Ridley, spelad av Jenna Ortega – som här är som tagen ur en gotisk YA-novell fast på syra. Hon kör bil med sin pappa (Paul Rudd, i sitt esse som vilsen skilsmässopappa med en karriär inom “alternativ farmaci”) när de – tja, bokstavligen – råkar köra på en enhörning.
Och det är här det spårar ur.
Från myt till marknadsandel
Unicorns, visar det sig, är inte bara regnbågsblanka fantasidjur. Deras blod har helande krafter, deras horn går att mala ner till ett utsökt vitt pulver som i storyn blir lika åtråvärt som det är absurt. Tänk:
- Breaking Bad möter Gwyneth Paltrow
- Kliniskt vita laboratorier i Silicon Valley
- En tech-guru med Jesuskomplex (spelad iskallt av Will Poulter)
Plötsligt handlar allt om vinst, evig ungdom – och en businessmodell som får Goop att framstå som ett yogaläger för förskolebarn.
Skådespeleri som bländar och bränner
Jenna Ortega bevisar återigen att hon föddes för denna typ av film – med sitt ständigt skeptiska tonfall och blickar som skulle kunna få vilken enhörning som helst att vända om. Paul Rudd pendlar mästerligt mellan charmig loser och moraliskt haveri. Och så kliver Téa Leoni in som en påminnelse om att 90-talets cynism lever – nu bara i lyxigare förpackning.
En värld av glitter och kapitalism
Längs vägen dras vi in i en mardrömslik värld där enhörningsmyter blandas med kapitalistisk verklighet. Det är som om Jurassic Park gjordes av någon som bytt dinosaurier mot glitter och la till ett antal moraliskt bankrutta börsdirektörer.
Alex Scharfman verkar ha slukat hela konsthistorien: hans värld refererar bland annat till medeltida vävnader såsom “La Chasse à la licorne”, men här ersätts riddarna med etiklösa farmaceuter och PR-chefer som pitchar evigt liv.
En satir med eftertanke
Men under allt detta glittriga vansinne döljer sig något mer än bara skräck och satir. Filmen ställer obekväma frågor som fastnar:
- Vad händer när vi försöker skörda vår barndoms fantasi för att sälja den på kapitalismens altare?
- Vad är egentligen skillnaden mellan enhörningsbenpulver och de skönhetsserum vi köper på rekommendation från TikTok?
- Kan man verkligen köpa mirakel – eller är vi bara beroende av illusionen att det går?
Slutsats: Surrealistisk, satirisk – och skrämmande sann
Det är groteskt. Det är galet. Det är hysteriskt kul. Och som i alla bra A24-filmer är man inte riktigt samma person när eftertexterna rullar.
Death of a Unicorn må inte vara årets mest gripande drama, men det är förmodligen det mest träffsäkra vi fått om samtidens absurditeter. Det är som en LSD-färgad spegelbild av oss själva – där glitter möter blod, och där våra naiva drömmar mals ner till marknadsföringskampanjer med influencers i huvudrollen.
Mitt betyg: 🦄🦄🦄🦄 av 5 möjliga.
- Se den för den surrealistiska skräcken.
- Stanna för Jenna Ortega.
- Gå hem med insikten att My Little Pony kanske är ute efter dig.
— Leo Engberg
Din guide i gränslandet mellan djursymbolik och kändiscynism
@leosnarkar – där glittrig populärkultur får sig en välförtjänt törn.
