Edvins Lustgård Skär Genom Ytan med Glammiga Gäster och Ironisk Tomhet

Det börjar med ett glas bubbel på en båt till Gotland. Solen gnistrar i vattnet, skratten hörs redan innan man kliver i land. Och där, mitt i allt det glittriga, står Edvin Törnblom – redo att bjuda in vänner, kameror och tittare till sin alldeles egna lekplats: Edvins lustgård.

Det låter ju lovande. Vackra vyer, kändisar i ledig sommarlook, samtal i kvällssolen. Lite som en svensk version av ”Så mycket bättre”, kanske kryddat med lite ”Stjärnorna på slottet”? Visst – men lägg också till en höna som får för mycket airtime, ägg som väcker heta känslor, och en programledare som från första sekund verkar veta att alltihop egentligen är ganska… tomt.

Och det är här det blir intressant. För Edvin Törnblom vet precis vad han håller på med.

🌀 Ett program om allt – och ingenting alls

”Edvins lustgård” känns som ett tv-experiment där man släppt alla manus och sagt: Vi kör. Det är underhållning på metanivå, där själva underhållandet ställs under lupp. Törnblom bjuder in sina mest kända kompisar –

• Felix Herngren
• Miriam Bryant
• Carolina Gynning

– och låter dem kliva in i ett lätt surrealistiskt universum. De spelar spel, dricker vin, jagar hönor (ja, verkligen), och skrattar åt småsaker – ofta tills det blir påfallande tyst.

Det finns inga traditionella intervjuer, inget djupgående ”så här var min barndom”. Det här är samtal som svävar på ytan och fladdrar förbi. Ironiskt, självrefererande, och medvetet innehållslöst – på ett sätt som speglar mycket av dagens medieklimat.

📺 Tänk ”Fawlty Towers” möter PR-event

Dramatiken? Den kommer smygande, som när Felix Herngren lackar ur över hur Carolina Gynning skalar ett ägg. Eller när Miriam Bryant får ”flashar av sorg” mitt i ett kuddhav. En höna rymmer. Någon citerar sin senaste podd. Någon annan häller upp ännu ett glas.

Man vet inte riktigt vad man tittar på. Är det improviserat lustspel? En sketch? En social kommentar? Eller bara ett gäng bekanta på sommarkollo som glömt att stänga av kamerorna?

Det är stundtals kul. Det är ofta snyggt filmat. Men i långa stunder är det också… tomt. Man längtar efter något som skaver, något äkta. En gnista. Ett Allvar med stort A. Men allt är noggrant paketerat för att fly undan just det – och det är kanske helt enligt plan.

🎭 Edvin som samtidens Oscar Wilde – minus tragedin

Edvin är kvick, otroligt smart, och har en vass tunga som ständigt ligger steget före både gästerna och publiken. Han vet att det här är trams. Han vet att han parodierar själva idén om personliga berättelser i tv. Och han gör det med stil:

• små sånger om Tobbe Ek
• bitska one-liners
• ett ständigt undergrävande av det egna formatet

Han är som en modern Oscar Wilde – lika road av fåfängan i sin samtid, men utan behovet av tragedi. Istället sveper han allt i ett lättdrucket spritzglas, med en skål för att det aldrig mer ska behöva bli djupt för att bli sett.

Men… håller det? Räcker det?

🎤 Vad blir nästa steg?

”Edvins lustgård” är underhållning för en skärmtid där allt är på låtsas – och det vet vi. Därför kan man inte riktigt bli arg på programmets ytlighet. Det försöker inte lura någon. Men man kan ändå känna att något saknas. Något som biter, som stannar kvar efteråt.

Törnblom har potentialen att göra mer än parodi. Han är för smart, för skicklig, för medveten för att bara driva med yta – han skulle kunna skapa något med tyngd, något som faktiskt säger något om vår tid snarare än bara speglar dess filter.

Och kanske är det just det vi väntar på. Den dag Edvin säger: jag gör det här på riktigt.

🧨 Betyg: 2 av 5 mojänger som mäter elektromagnetisk energi

(Som, gissar vi, symboliserar ungefär lika lite som programmets egna höna.)

/André 🍸
PS: Nästa gång någon nämner en ”coq” i svensk tv – kan det inte åtminstone få vara en tupp med något att säga?