Från Mello till Eurovision i Basel: Svenska scenshower i kamp mot hårda regler

Av Niklas Rydell
(Schlagerjournalist med glitter i hjärtat och konfettiförbud i bakhuvudet)

När rök, ljus, flygande dansare och mobila bastur snart sprakar loss i Melodifestivalens final, är hela Sverige ett enda stort party i schlagerformat. Fingrarna smattrar på appen, rösterna haglar in, och hemma i vardagssofforna är det som om hela landet håller andan. Men bakom kulisserna pågår ett helt annat race – ett som handlar betydligt mindre om jubel och mer om kompromisser.

För direkt efter att vinnaren har korats väntar Eurovision i Basel – och där byts konfettikanoner och pyroteknik mot regelböcker tjocka som tegelstenar. Det är strikta deadliner, snustorra teknikmanualer och ett fullständigt nolltoleransperspektiv på ”tekniska överraskningar”. Och det betyder att våra svenska nummer – fullmatade med drama, känsla och Scensveriges finurligaste byggprojekt – måste klippas, klyvas, skalas ned.

Så hur gör man det – utan att tappa hela själen?

Vi tar en titt på några av de mest spektakulära Mello-bidragen, som nu riskerar att få möta en hårdare verklighet i Schweiz.

Måns Zelmerlöw – Kung i Sverige, men utan tron i Basel

Måns är tillbaka. Och han gör det på det enda sätt han vet hur – stort. Hans scenbygge är något som borde få ett eget museum. En maffig tronstruktur, lysväggar och en visuell berättelse som nästan påkallar hjälmkrav för publiken.

Men i Eurovision funkar inte ”go big or go home”-tricket. EBU:s regler är glasklara:

• Ingenting får vara högre än tre meter
• Allt måste kunna riggas på under 60 sekunder

Och Måns tron? Den kräver specialriggar byggda med kirurgisk precision – något som den schweiziska produktionen än så länge inte är beredd att klämma in i sitt körschema.

Vad blir lösningen? Antingen får han hitta en mindre kungastol – eller så får självaste kungen nöja sig med ståplats.

Scarlet – De svävande dansarna som kanske aldrig får lyfta

Scarlet har redan skrivit in sig i Mello-historien med sitt poetiska, nästan andliga nummer. Dansare svävar ovanför scenen som nervösa änglar på lina – en syn så vacker att man glömmer att andas.

Men EBU? De glömmer ingenting. Alla luftburna delar måste först godkännas – med millimeterprecision – och just nu är responsen från den schweiziska tv-produktionen lika tydlig som en dimmig Alptopp: total tystnad.

Plan B?

• Hologram
• Eller dansare med väldigt, väldigt höga benlyft

Greczula – Beethoven möter Salvador Dalí

Greczula är den känslosamme dramatikern i årets final, där flygeln är både scenpartner och emotionell förlängning. I Mello vickar han pianot så att det nästan ser ut att vara på väg att tippa in i en annan dimension.

Men i Basel måste instrument stanna där de hör hemma – på marken. Allt som hissas, tiltas eller kräver specialutrustning möts av ett torrt nej från produktionen.

För Greczula innebär det att:

• Antingen hitta tillbaka till marknivån
• Eller fortsätta drömma stort med LED-trick och visuella illusioner

KAJ – Bastuvagnen som körde rakt in i EBU:s nej-skylt

KAJ har med sin mobila bastu tagit hela Sverige med storm – på riktigt. Det är knas, det är överraskande, det är förbryllande på bästa sätt.

Men Eurovision tillåter:

• Inga fordon på scen
• Inga hjul
• Och särskilt inga bastur med behov av särskild elinstallation

Nu skissar KAJ på en ny version – en stillastående bastu som kanske blir mer installation än show. Låt oss hoppas att värmen finns kvar – metaforiskt i alla fall.

Och konfettin? Ungefär lika tillåten som en e-cigg i ett flygplan

Vad vore ett storslaget schlagernummer utan ett avslutande regn av glitter? Tja, i Basel kanske vi får svaret.

Ingen vet ännu om konfetti kommer tillåtas – och den schweiziska tv-produktionen har varit mycket svårflörtad i frågan. Experterna muttrar något om ventilation, säkerhet och obekväma konsekvenser.

Så tills vidare:

1. Planera som om det är ett nej
2. Och om det plötsligt blir ett ja – ställ konfettikanonerna redo med minuten kvar

Så, varför är det så här?

Trots allt sitt glitter och sin glädje är Eurovision en rigoröst planerad TV-sändning – nervknipande nog för att få en schweizisk klockmakare att svettas. Kamera för kamera, ljus för ljus, är allt koreograferat in i minsta kabel. Med över 180 miljoner tittare kräver det stenhård logistik – och det finns helt enkelt inte utrymme för kreativt kaos.

När vår Mello-vinnare blir klar, börjar alltså det riktiga jobbet – att koka ner all den svenska scenglädjen till en tre minuter lång Eurovision-version som både känns stor och ändå håller sig inom ramarna.

Det är inte bara musik. Det är koreografi möter regelverk, hjärta möter Excel. En konstform i sig – där kanske det svåraste inte är att tänka nytt, utan att tänka mindre.

Men vi älskar väl alla en utmaning. Och ja – vi får hoppas att det åtminstone blir liiite konfetti.

Hälsningar från glitterfronten,
Niklas Rydell
(Han som aldrig säger nej till en rökmaskin – men alltid ja till ett riktigt bra scenkaos)