Från stjärnglans till ovisshet Amena Alsameais kamp för att få stanna i Sverige
Det är en av de där historierna som sätter sig. En som börjar i glitter och applåder – och nu riskerar att sluta i tystnad.
Amena Alsameai stod nyligen på en av Sveriges största scener, sjöng för miljoner och blev ett namn att minnas i årets Melodifestival. En röst vi inte bara hörde – vi kände den. Men medan strålkastarna just har slocknat börjar en helt annan kamp för Amena, bakom kulisserna. Nu hotas hon av att utvisas till Jemen – ett av världens farligaste länder.
Jag vet, det låter orimligt. För det är det också.
En flykt, en dröm – och ett nej
År 2019 kom Amena till Sverige, efter att ha flytt krigets brutalitet i Jemen. Hon var tonåring, och medan många i hennes situation hade varit nöjda med att bara börja om – att överleva – gjorde Amena mer än så. Hon hittade sin röst. Och hon använde den.
Först i TV4:s ”Idol”, där hon sjöng med en inlevelse som fick juryn att tappa hakan. Sedan i Melodifestivalen 2025 med låten ”Do good be better” – ett glittrande nummer med ett budskap om att göra gott, kämpa vidare, bli bättre. En titel som känns nästan ironiskt bitter idag.
För i sommar går hennes uppehållstillstånd ut. Och enligt Migrationsverkets regler riskerar hon nu att skickas tillbaka – eftersom hennes jobb som frilansande artist inte räknas som tillräckligt stadig ”försörjning”.
Ja, du hörde rätt: Hon är för mycket kultur och för lite kontor.
Klangfullt på scen – tyst hos myndigheten
– Jag tror inte att jag bara kan börja om någon annanstans, säger Amena i en intervju med TV4 Nyheterna. Det är jobbigt att ens tänka på.
Här är en 23-åring som kämpat sig från flykt till framtid – en symbol för både mod och integration. Hon har varit lokalvårdare, hon har nyligen fått anställning på Astrid Lindgrens Värld. Men tydligen räcker det inte. Inte för det svenska systemet.
Musik räknas inte. Konst och kultur – skatter vi gärna visar upp för omvärlden – är inte nog när det kommer till uppehållstillstånd. Det ska vara stadigvarande heltidsjobb. Gärna inom något säkert. Något traditionellt. Vad det nu är år 2025.
Sverige vill ha sagor – men orkar vi med verkligheten?
Det här är större än Amena. Det handlar om hur vi som land ser på människor. På drömmar. På arbete. Sverige älskar berättelser om den som kommer hit, kämpar sig upp, glänser. Vi applåderar när de står i TV-rutan. Men när strålkastarna släcks och det blir tyst, står samma personer ofta inför ett system som varken applåderar – eller ser dem.
Det är kallt. Inte av illvilja, men av regler. Den sortens kyla som ofta kallas ”objektivitet”.
Men vad säger det om oss?
Vi är ett land som prisar våra musiker, älskar våra artister, sätter dem på pedestaler. Men tydligen gäller det bara de rätta artisterna. Kanske de med rätt bakgrund, rätt papper, rätt kontrakt.
Hur mycket mod krävs för att fortsätta sjunga?
– Jag kan inte ge upp när jag kommit så här långt i musiken och hittat min plats, säger Amena.
Och det gör ont att höra. För den kampen hon beskriver – den är det få som ser. Eller väljer att se. Många vet inte ens att rätten att stanna kan hänga så hårt på vilken typ av jobb man har. Att ett svenskt artistliv sällan ryms i Migrationsverkets mallar.
Så vad händer nu? Hennes ärende ligger hos myndigheterna. Och vi andra? Vi tittar på. Kanske skickar vi ett hjärta på Instagram. Kanske läser vi den här texten. Men frågan är: räcker det?
Det handlar om mer än Amena
Detta är inte bara Amenas historia. Det är Sveriges. Vår förståelse för vad liv kan vara. Vad arbete kan se ut som. Och hur långt vi faktiskt är beredda att gå för dem vi säger att vi välkomnar.
Om vi inte orkar skydda någon som gett så mycket tillbaka – vem orkar vi då stå upp för?
För just nu står en röst tyst. Men det är inte för att hon inte har något mer att säga.
Det är för att vi inte lyssnar.
- 📩 Kontakta skribenten: lukas.henning@nöjesnerven.se
- 📲 Följ @sjungomedLukas på Instagram för mer kultur, mer kamp – och röster som behöver höras.
