Ghost Skeletá En mäktig glamrockritual som förenar dramatik och djup känsla
När Ghost släpper nytt är det inte bara ny musik – det är ett helt skådespel, en ritual, en förtrollad fest där glam och gotik möts i en mörklagd kyrka höjd över molnen.
På sitt sjätte album, “Skeletá”, bär Papa Emeritus V sin rökfyllda, helvetesdesignade mantel som om han klev direkt av en demonisk catwalk. Men bakom masken – där Tobias Forge egentligen döljer sig – anar man något mer: en mänsklighet. En skiva som både viskar och vrålar.
Glamrock med själ och stil
Ghost har lämnat den mest blytunga metallen bakom sig. Deras nya territorium? Att förföra snarare än att attackera. Tobias Forge leder vägen med så mycket stil att det känns som en natt på operan – med både ABBA och Alice Cooper som gäster. “Skeletá” är bandets mest personliga album hittills: en märkligt vacker blandning av sorg, sex, hybris och uppgivenhet – svept i syntar och arenarock.
Det är som om Forge säger: “Ni älskar maskerna – men vågar ni möta människan bakom?” Och svaret är enkelt: Vi vill.
Ett hjärta slår bakom kulissen
Albumet backar något från de konceptuella mästerverken “Prequelle” och “Impera” – men bara lite. Teatraliskt är det fortfarande, men med ett öppet hjärta.
- “Lachryma”: Emo på gotisk katedral – tänk My Chemical Romance på långfredag.
- “Excelsis”: En mörk sorgemässa där Forges röst svävar lika högt som känslorna.
- Lyriken “Everybody leaves one day / I know it hurts” påminner nästan om en svensk Father John Misty – om än i blodröd kåpa.
Catchy demonschlager och svettig dekadens
Men detta är fortfarande Ghost. Och ingen paketerar catchy demonschlager som de. Glamrocken skäms aldrig – snarare glänser den högt över molnen.
- “Marks of the Evil One”: Funkig synd blandad med dekadent nunnekör.
- “Umbra”: En låt om sex – enligt Forge själv. Det låter som HBO-erotik möter Deep Purple-riff.
- “Cenotaph”: Med ett solo av Fredrik “Kulle” Åkesson från Opeth – lika dramatiskt som en glamrockriddares återfödelse.
Felsatsningar och glitterkitsch
Men perfekt är det inte. Några spår irrar sig vilse i det estetiska mörkret.
- “Missilia Amori”: Ett eko från 1987 – men inte den charmiga sorten. Snarare en powerballad skriven efter att ha sett Top Gun lite för många gånger. Raden “love rockets shot right in between your eyes” är… tja, David Hasselhoff hade nog sagt nej.
- “Guiding Lights”: En blivande ballad som ville vara episk men landar i mobilljud och slow motion-drama.
För dig som dansar med demoner
Men vet du vad? “Skeletá” är inte för den otålige. Det är för dig som vill lyssna med både hjärtat och hörlurarna, dansa till mörka tankar och sucka till vackra syntar. Det är stor konst i latexkostym, ett magiskt spektakel som pendlar mellan gotisk rockopera och svensk popnostalgi.
Forge är inte bara påve i sin egen värld – han är också en mästare i poplåtskrivande, djävulen i jeansjacka som vet hur man paketerar psykisk ohälsa i tre minuter och fyrtio sekunder av hookig extas.
Betyg och slutsats
- Betyg: 4 av 5 sammetsdraperade dödskallar
- Mest briljanta spår: “Lachryma”, “Excelsis”, “Umbra”
- Tveksam trendspaning: “Missilia Amori” – mer plast än passion
- Estetik: Tänk ABBA med nervsammanbrott på ett rave i Versailles
- För dig som: Vill dansa med dina inre demoner
- När du ska lyssna: När du behöver en exorcism via stereo
Så vad säger vi till sist? “Skeletá” är ett skimrande skelett – begravt i storslagen pop och existentiell ångest. Ibland snubblar det på sina egna platåskor, men för det mesta håller det balansen på gravens rand – med stil.
För ärligt talat – vem vill ha perfektion, när vi kan få passion?
/ Linus Ekström, din guide i glamrockens mörkaste korridorer.
