Kent är tillbaka – därför sover fansen på gatan för att uppleva magin

Våren har knappt hunnit göra entré och kylan ligger fortfarande som en skärande hinna över Stockholm. Men utanför 3 Arena stör det ingen. Åtminstone inte om man frågar de övernattande fansen som, inlindade i filtar, tar en klunk kaffe vid sina temporära läger. För dem finns inget som kan hålla dem borta från det som väntar: Kent är tillbaka på scenen.

Det är en scen vi sett förut. Kents publik har alltid levt och andats bandets musik på ett sätt som få andra svenska band kan mäta sig med. Ändå känns det nästan surrealistiskt att höra låtrader från Du & jag döden hummas i skymningen medan folk spekulerar vilt om Jocke Berg fortfarande kommer att göra sina signaturrörelser till Ingenting. Det är som att kliva rakt in i mitten av 2000-talet igen.

”Vi bär Kent i blodet”

För vissa är det här mer än bara en konsert – det är en del av identiteten. Ta Susanne Uhlin, 55, och hennes dotter Evelina, 30, som rest hela vägen från Trollhättan för att vara här. De har campat utanför arenan sedan i torsdags, trots februari-kyla och det faktum att asfalten knappast är den mest bekväma sovplatsen. Men klaga? Nej, det gör de inte.

– Man vaknar, huttrar lite, tar en klunk kaffe och inser att man har 747 spelandes i huvudet. Det är inpräntat i oss vid det här laget, säger Susanne och skrattar.

Hon har följt bandet i decennier, och för Evelina har det varit omöjligt att inte dras med.

– Det är faktiskt mammas fel att jag är här, säger hon och skakar skrattande på huvudet. Kent spelades alltid hemma, och jag fastnade i mina tonår. Nu har det blivit tradition – vi tältar, träffar andra fans och väntar tillsammans.

Det är något märkligt med Kent-fans. De försvinner aldrig riktigt. De växer upp, skaffar familjer, byter jobb – men när Jocke Berg och gänget kallar, packar de ihop sovsäckarna och dyker upp, redo att sugas in i samma ljudlandskap som en gång definierade deras ungdom.

Eufori, skepticism – och en gnutta irritation

Men inte alla är överförtjusta över bandets comeback. Vissa anser att deras avsked 2016 borde ha fått vara ett avsked på riktigt. Andra fnyser åt tanken att det hela bara är en kalkylerad strategi – en klassisk rock’n’roll-manöver där band säger tack och hej, bara för att några år senare återvända när rätt summa pengar lagts på bordet.

Joakim Berg själv har medgett i en intervju att vissa fans varit ”förbannade”. Men för dem som nu trotsar minusgraderna och sover på trottoaren, är det ärligt talat svårt att tro att de bryr sig.

– De får komma tillbaka hur många gånger de vill, för jag kommer alltid vara här, säger Susanne bestämt.

”Spelar de inte Mannen i den vita hatten så går jag hem”

Självklart går diskussionerna heta om vad som kommer hamna på setlistan. Evelina drömmer om att de ska plocka upp mer från perioderna kring Röd och Tillbaka till samtiden, medan Susanne har en tydlig önskan – eller snarare ett krav.

– De kan spela vad de vill, så länge de spelar Mannen i den vita hatten som sista låt. Annars går jag hem, säger hon med ett leende.

Och där har vi det. Kent har redan sagt farväl en gång, men tydligen är vissa band omöjliga att begrava i musikhistoriens arkiv. För en generation lyser de fortfarande lika starkt som de där neonljusen på en småstadsgata i mitten av 90-talet.

Så frågan kvarstår: Är det här verkligen en engångsföreteelse, eller är det början på en återförening som kan rulla på i flera år, i sann Rolling Stones-anda? Ska man tro fansen utanför arenan? De är redo att packa ner sina tält och göra om allt igen – hur många gånger det än behövs.