Kent gör comeback – Nostalgi eller miljonindustri?

Åtta år har gått sedan **Kent** tog sitt farväl, men det räckte bara några minuter för att biljetterna till deras återkomst i **Dublins 3Arena** skulle sälja slut. För fansen är det **ren nostalgi**, men samtidigt genererar deras återförening intäkter i en takt som skulle göra Jocke Bergs mest storslagna crescendon avundsjuka.

En sista (?) show – och en lönedag av episka mått

Att **Kent** har en lojal och hängiven fanskara är ingen överraskning. Men **240 miljoner kronor** i biljettintäkter för endast sex konserter? Även de mest trogna fansen kan behöva smälta den siffran medan de lyssnar på *Musik Non Stop*.

Ekonomidocenten **Gustav Almqvist** från Handelshögskolan i Stockholm har analyserat siffrorna och beräknar att varje bandmedlem kan gå hem med runt **tio miljoner kronor var**, efter att alla kostnader för scenproduktion, ljusriggar och skatter räknats bort.

Om vi fördjupar oss ännu mer i matematiken innebär det att **varje låt Kent spelar drar in cirka 100 000 kronor per medlem**. Detta väcker den oundvikliga frågan: Är detta en genuin kärlek till musiken, eller bara en exceptionellt lönsam affärsidé?

När rock möter affärsdriv – en gammal historia

Att legendariska band faller för frestelsen att återförenas för stora pengar är inget nytt. **Rolling Stones**, **Guns N’ Roses** och till och med **ABBA** har omfamnat denna strategi – där det sistnämnda bandet till och med låtit digitala versioner av sig själva sköta jobbet.

Men **Kent**? Bandet vars **2016 års avskedsturné** var så känslomässig att den kändes mer **Bergman** än pop? För vissa fans är detta en efterlängtad dröm, medan det för andra känns något cyniskt.

– ”Jag tycker inte att man ska kritisera **Jocke Berg** och de andra för att vilja tjäna pengar,” säger **Gustav Almqvist** och påpekar att evenemanget också ger en ekonomisk skjuts till hotell, restauranger och lokala handlare. ”Samhällsekonomiskt är det här en **vinst**,” menar han.

Spelar pengarna ens någon roll?

I slutändan kokar det ner till en enkel fråga: **Vad är vi beredda att betala för vår nostalgi – och vad betyder detta för Kent själva?**

Joakim Berg har alltid uttryckt en ovilja att stå i rampljuset. Ändå står han här igen, med mikrofonen i hand. Är det **kärleken till musiken**, en **återuppväckt kreativ nyfikenhet**, eller helt enkelt ett erbjudande som var **omöjligt att tacka nej till**?

Men när den första tonen av *747* dånar genom **3Arena**, när publiken sjunger med i en unison våg av nostalgiska känslor och allt annat försvinner – då är dessa frågor irrelevanta.

Då existerar bara **vi, Kent och låtarna som aldrig slutar betyda något**.