Kent på 3Arena – Storslaget, nostalgiskt och säkert, men utan överraskningar

I en alternativ verklighet där Kent aldrig lagt ner skulle det här kanske ha varit en recension av ett band som fortsatt att utmana, förnya och driva svensk musik framåt. Men i den värld vi faktiskt befinner oss i är det snarare en kväll där Jocke Berg och gänget kliver upp på scen för fjärde gången på 3Arena, inte för att skriva nya kapitel – utan för att påminna oss om vilka de en gång var.

Och visst gör de det med briljans. Produktionen är knivskarp, soundet så tajt att det nästan känns overkligt. Varenda gitarrslinga, varje synthsvep sitter där det ska. Och låtarna? Tja, vi kan dem utantill, vi sjunger med som om det vore 1999 igen. ”Innan allting tar slut” lyfter till euforiska höjder, ett fullsatt 3Arena skriker med till varje textrad. ”Förlåtelsen”, en av bandets senare hits, blir plötsligt mer laddad än någonsin efter Jockes känslosamma introduktion.

Men så kommer den där känslan smygande: Det här är tryggt. För tryggt. Förutsägbart, nästan musealt.

En konsert på repeat

Tre kvällar i rad – och den här showen rör sig inte en millimeter utanför ramen. Samma låtar, samma ordning, samma inövade publikfrieri. Klart, man får vara nostalgisk, och för de fans som aldrig fick se Kent innan det där avskedet 2016 är det här en gåva. Men man kan ändå inte låta bli att undra: Om de ändå gör en comeback av den här magnituden, hade det varit så farligt att förändra något? Göra varje konsert till sin egen historia?

Tänk om de hade dykt ner i sitt enorma arkiv och bjudit på en kväll med bara 90-talsspår. Eller överraskat med bortglömda pärlor från ”Du & jag döden” och ”Röd”. Istället får vi en Kent-replika som är felfritt genomförd – men utan gnistan av att något verkligen står på spel. Till och med ”Mannen i den vita hatten”, som borde vara den ultimata finalen, känns mer som en mekanisk repris än ett triumfatoriskt crescendo.

Älskat, men aldrig farligt

Den inledande ”klubbdelen”, där de gräver upp hits från 90-talet, borde vara en explosion av energi – ett litet smakprov på Kent som de en gång var på trånga, svettiga klubbar. Istället faller det platt. Det känns för regisserat, för kontrollerat.

Men när det visuella kommer in, då glimmar det till. Adam Bergs videokonst lyfter vissa låtar till ny nivå. ”Musik non stop” och ”Socker” ramas in av suggestiva, nästan skrämmande bilder – röda ljus, dansande skuggor, känslan av något förlorat. Där når de åtminstone något som går utanför det förväntade.

Och kanske är det just det som Kent saknar i sin återkomst: den där känslan av att de fortfarande har något att vinna. De har alltid varit vackra, men de brukade också vara vassa. Skavande, oförutsägbara. Ikväll är de fortfarande mäktiga – men på ett sätt som känns inlåst i tidigare triumfer snarare än hungrigt riktat mot framtiden.

Ändå finns det stunder då allt känns exakt som det ska. När arenan vrålar ”Vi ska alla en gång dö”, när allt annat suddas ut och det bara är vi och musiken. Och för några minuter, precis där, är Kent lika odödliga som vi minns dem.

Setlist:

• Stenbrott
• Ingenting någonsin
• En timme en minut
• Om du var här
• Kevlarsjäl
• Hjärta
• Socker
• Romeo återvänder ensam
• Pärlor
• Var är vi nu?
• Utan dina andetag
• Musik non stop
• Kärleken väntar
• Ingenting
• Dom andra
• Den döda vinkeln
• Max 500
• Innan allting tar slut
• La Belle Epoque
• Förlåtelsen

Extranummer:

• Sverige
• 999
• 747

Extranummer 2:

• Mannen i den vita hatten

📢 Fler recensioner, analyser och spellistor hittar du på vår Instagram, X och Spotify! 🎶✨