Leif GW Persson efter 80 livet medicinerna och tankarna om slutet
Det är något särskilt med rösten. Den där distinkta, lite buttra baritonen som genomborrar rutan och får folk att lyssna. Leif GW Persson har burit den med sig genom tre decennier av brottsanalyser, teorier och skoningslös samhällskritik. Men nu, när han fyllt 80, är strålkastarljuset vänt inåt – mot honom själv.
Det är inte längre mordfall och polisutredningar som dominerar hans dagliga tankar. Det är kroppen – hans egen – som kräver all uppmärksamhet. I en öppenhjärtig intervju med Aftonbladet blir bilden av en ny sorts kamp tydlig: en tyst, seg kamp mot tiden, åldrandet och dess obönhörliga följder.
Livets räddning
2004 kunde det ha varit slutet. “Utan min fru Kim hade jag kolat vippen,” säger han, med den välbekanta gravallvarliga stämman. Men det är inte drama han söker. Det är sanning. Kim, med sitt lugn och sin närvaro, drog honom tillbaka från kanten. Hon är fortfarande där. Håller honom kvar, håller honom levande.
120 tabletter – och ett nytt liv
120 tabletter i veckan är vad GW tar idag. Inte med panik, inte som ett skräckscenario, utan med en slags vardaglig acceptans. Som att räkna får innan man somnar.
- Blodtrycksmedicin
- Kolesterolsänkande
- Diabetesbehandling
Det är inte längre tal om vin, bourbon eller långa kvällar vid pipan. Drycken är vatten, kvällsritualen är dosetten. Den förvandling GW har genomgått är inte spektakulär – men den är avgörande.
Att förbereda sig för slutet
Leif GW Persson rensar i lådor. Släcker lampor. Inte för att livet är över – men för att han nu är på en plats där han ser slutet. Det är ingen kapitulation, det är ett bokslut. Döden är inte ett hot. Den är en post i livets balansräkning.
- Acceptera åldrandet
- Förberedelser i det lilla
- Humor som försvar
Och samtidigt – fortfarande GW. Lite sur. Alltid vass. En säregen blandning av svensk folklore och kriminologiskt intellekt. Han skojar med döden, men när just han drar skämt om att dö, vet man att han tänkt längre än de flesta.
Levnadstecken med mening
Han har alltid vägrat vara som andra. Inte för att han försökt – utan för att han helt enkelt inte kan vara annat än sig själv. Vin och tv-program är nu historia, men GW:s verkliga essens – viljan att förstå, att berätta, att ifrågasätta – den lever vidare.
Idag bläddrar han inte längre i polisrapporter utan i sina egna journaler. Kolla blodvärden, justera doser, se vad kroppen orkar med. Men även där finns en viss sorts journalistik. Ett sökande efter klarhet, en förståelse för sin egen biologi.
Ett kapitel kvar
Så vilken är den stora frågan nu? Den handlar inte om nästa mördare, det senaste dramat i rättssalen eller någon skandal i offentligheten.
Frågan är: Hur länge till?
För GW:s berättelse är ännu inte färdigskriven. Hans röst finns kvar, hans blick betraktar fortfarande samhället – om än genom nya glasögon. Kanske är det så här hjältar ser ut när de åldras: tröttare, sjukare, men inte svagare i viljan. Det svenska folket lyssnar fortfarande. Och ännu har vi inte läst sista raden.
