Lisa Nilsson är tillbaka – en tidlös comeback med hjärta och själ

Tolv år. Så länge har det gått sedan Lisa Nilsson senast gav ut ett album. Och vi vet alla hur det kan gå med comeback-skivor – de kan vara triumfer eller tappa fotfästet helt. Men Uteblivna vi gör inget av det där. Istället existerar den på sina egna villkor, som om tiden aldrig riktigt spelade någon roll.

Det här är inte en skiva som jagar trender eller försöker anpassa sig efter dagens spellistor. Lisa Nilsson har inget att bevisa – istället lutar hon sig mot sitt karakteristiska röstlager och låter det smälta ihop med svensk visa, jazz och varm, nostalgisk 70-talspop. Resultatet är ett album som känns som ett tidlöst rum; ett rum där Monica Zetterlund, Olle Adolphson och Ted Gärdestad nog gärna skulle ha slagit sig ner för att lyssna.

Och det är just det som gör den här skivan så speciell – den behöver inte be om ursäkt, inte hitta en plats i samtiden. Den bara är.

Att gräva där hjärtat blöder

Det första som drabbar en med Uteblivna vi är stämningen. Albumet spelades in i anrika Atlantis-studion i Stockholm, en plats där ekot från en svunnen musikepok fortfarande dröjer sig kvar i väggarna. Och med Johan Lindström vid rodret som producent har skivan verkligen fått en aura av något större – som en bro mellan 1975 och 2025, där stråkarrangemang, akustiska detaljer och vilsamma melodier får ta all den plats de behöver.

Men det är i texterna som albumets verkliga kraft bor. Lisa Nilsson sjunger om kärlekens rester, om relationer som en gång kändes som allt men som rann ut i sanden. Titelspåret Uteblivna vi sammanfattar tematiken brutalt vackert:

”Kärlek är för dom som kan stanna kvar / dom som inte blev som jag.”

Det är en rad som fastnar, som bär på ett helt liv av erfarenheter. Det här är musik från en artist som vågar vara hudlös, som vågar sjunga om det vi helst inte talar om.

Mellan Burt Bacharach och svensk skogsromantik

Skivan bjuder på en mix av nyskrivet material – mycket tillsammans med Johan Lindström och Andreas Mattsson – och kärleksfulla tolkningar av låtskatter från bland andra Ola Magnell, Kristina Lugn och Robert Broberg.

Och vissa spår känns nästan som att Burt Bacharach råkat gå vilse i en svensk skogsdunge och blivit förälskad i sitt nya sammanhang. Lyssna bara på förstasingeln Silverregn – med sina mjuka pianotoner och drömska stråkar är det tveklöst en av Nilssons vackraste låtar på årtionden.

Men det är inte bara det nyskrivna som imponerar. Hennes val av covers känns genomtänkta och laddade med mening. Kristina Lugns Om jag går vid min sida blir som ett destillat av hela Lisa Nilssons karriär, medan hennes sju minuter långa tolkning av Turid-bekanta Elisabet Hermodssons Dikt vid havet låter som om den alltid var menad att framföras just så här – med total inlevelse.

Slutsats: En Lisa Nilsson som ingen annan – och vi vill ha mer

Uteblivna vi är ett album som litar på sin egen styrka. Det skriker inte, det viskar. Och just därför hör vi allt extra tydligt.

Om det finns något att önska? Kanske att Lisa vågat fylla albumet med ännu fler egna låtar. För när hon gör det – som i den hypnotiskt drivande Försökte tycka om dig – då är det ren magi.

Så snälla, Lisa – låt det inte gå tolv år till nästa gång.

Bästa spår:

• ⭐ Silverregn – En somrig ballad med Bacharach-stråkar och svävande frihetskänsla.
• ⭐ Försökte tycka om dig – En av Nilssons starkaste och mest smärtsamma kärleksskildringar.
• ⭐ Dikt vid havet – Ett nästan filmiskt episkt avslut på albumet.

Visste du att…

• 🎤 Lisa Nilsson ger sig ut på en omfattande Skandinavienturné i höst, med premiär på Malmö Live den 3 oktober.

Lisa Nilsson har aldrig varit en artist som stressar fram något. Och det hörs.

Uteblivna vi låter som en skiva som alltid funnits där, bara väntandes på rätt person att sjunga den.

Och Lisa Nilsson var, som tur är, just den personen.

Betyg: 4,5/5

📲 Följ för fler musikanalyser och recensioner:

• 👉 Instagram | X | Bluesky | Threads | Spotify