My Morning Jacket: Från Rockens Gudar till En Bleknande Dröm
Det finns vissa band som känns större än livet. Band som, i sina bästa stunder, mer liknar rörelser än musikgrupper – krafter som skakar om sin samtid och lyfter sina lyssnare till nya höjder. My Morning Jacket var ett sådant band.
Från sin start i slutet av 90-talet och fram till början av 2010-talet var de rockens kosmonauter, sömlöst vandrande mellan psykedelisk soul, Southern rock och arena-dito. De var mer drömska än Wilco, mer kompromisslösa än Fleet Foxes, och lika yviga och svårfångade som 70-talets största rockgudar.
Men här sitter vi nu, ett kvarts sekel efter att allt började, och lyssnar på Is – ett album som känns mer som ett eko av deras storhetstid än en djärv nystart. Och den stora frågan är: Bryr sig någon längre?
Svaret? Ja – men också nej.
Från Galen Magi till… Funkrockens Träsk?
Låt oss vara ärliga: att My Morning Jacket fortfarande existerar är ett litet mirakel i sig. Detta var ett band som en gång i tiden rev av scenerna med en frenesi som påminde om både Grateful Dead och Led Zeppelin. Ena kvällen kunde de sväva ut i en episk jam-session som fick psykedelia-fans att tappa andan. Nästa kväll kunde de glida in i en rökig cover på Lionel Richie, med en känsla som om de uppfunnit Southern mystik på nytt.
Den senaste tiden? Betydligt mindre magi.
2011 gav de oss Circuital, deras sista riktigt inspirerade album. Sedan dess har energin falnat. Och Is? Det är knappast en katastrof, men det är heller ingen gnistrande återkomst.
Producenten Brendan O’Brien, som gjort sig ett namn på att slipa ner både Bruce Springsteen och Pearl Jam till mer lättsmälta versioner av sig själva, står vid spakarna – och det hörs. Det finns en polerad trötthet över mycket här, något som gör att låtarna sällan lyfter på det sätt man skulle vilja.
Visst, ”Time Waited” är en vacker ballad där vi får glimtar av bandets bästa jag. Men så kommer de där andra låtarna – de där som försöker vara funkiga men mest känns som seg 70-talsrock på tomgång. Bluesinfluenserna doftar mer AC/DC:s ”Ride On” än något verkligen inspirerat – och inte på det coola sättet, snarare som ett dystert taxirace hem i gryningen.
En gång var de bländande. Nu känns de mest som en nostalgitripp för gamla fans.
Minnet av En Explosion (Som Ingen Såg i Borlänge)
Det går inte att lyssna på Is utan att tänka tillbaka på den tid då My Morning Jacket var rockens mest hänförande liveband.
Minns du? När ”One Big Holiday” fick festivalfält att koka? När ”Bermuda Highway” och ”Xmas Curtain” cementerade dem som arvtagarna till Neil Young? När ”Wonderful (The Way I Feel)” kändes så tidlös att det var svårt att förstå att den inte var skriven på 70-talet?
Och sedan, den öde parkeringsplatsen i Borlänge.
Peace & Love-festivalen, 2012. På en scen: Veronica Maggio, Sveriges då hetaste artist. På en annan: ett av världens bästa liveband – som nästan ingen brydde sig om. Den synen var hjärtskärande. Ett av de mest livfulla band vi haft spelade för en gles skara fans, medan den stora folkmassan valde radiovänlig pop.
My Morning Jacket har aldrig återvänt till Sverige efter det. Och kanske var just den kvällen en föraning om vad som skulle hända. För magin började sakta ebba ut – både i deras musik och i publikens medvetande.
Slutsatsen: En Skymning, Inte En Gryning
Så vad gör vi av Is?
Det är ingen katastrof. Det är inte den skivan som förstör deras arv. Men det är heller inte skivan som förnyar det. Det är snarare en påminnelse – både om att My Morning Jacket fortfarande existerar, och om att deras bästa dagar ligger bakom dem.
Men kanske räcker det.
För om vi någon dag hör ”One Big Holiday” spelas från en högtalare under en sommarkväll, eller snubblar över ”Golden” på en gammal roadtrip-spellista, så kommer vi att minnas. Vi kommer att känna den där känslan de en gång skapade.
Och ibland är minnet av något stort nog.
- 🛑 Bästa spår: ”Time Waited”
- 🎶 Betyg: 3/5 (mest för kärlekens skull)
