Noll stjärnor med Erik och Lotta – när satiren fastnar i reprisens fälla
Det är något nästan tröstande med vårens återkommande inslag. Träden knoppar, pollen får oss att nysa oss igenom april – och Erik Haag har ännu en gång tagit av sig byxorna i public service-anda. Allt är i sin ordning, eller?
I Max nya satsning – ja, Max som brukade heta HBO Max men nu bara är Max (och nej, vi kommer nog aldrig riktigt förlika oss med det namnskiftet) – återvänder radarparet Erik Haag och Lotta Lundgren med ett nytt reseprogram som går under den sarkastiska titeln Noll stjärnor.
Tanken är rätt kul: två välkända tv-personligheter ger sig ut på en roadtrip till hotell och restauranger som gjort sig förtjänta av skyhöga enstjärniga recensioner. Det är alltså inte femstjärnig lyx som väntar, utan mögellukt och fryst schnitzel, allt inramat av satir och det småleende hånet som numera är lika mycket deras signatur som Haags benvita kalsonger.
Och visst – på pappret har det sin charm. Det är lätt att föreställa sig ett lite bitskt program som driver med vår tids recensenthysteri.
- Den där tripadvisor-zombien i oss alla
- Behovet att betygsätta varje hotellkudde och cappuccino
- En rolig känga mot vår egen navelkråmande samtid
Men när kameran rullar och Haag-Lundgren-cirkusen drar igång – ja, då känns det mer som att kika in i en ojämnt klippt låtsasvärld vi redan har sett. Många gånger.
En humorformel som slitits ut
För vad händer i första avsnittet? Erik drar ner byxorna. Igen. Det ska säkert vara lite meta, lite studentikost rebelliskt i tv-sammanhang, men mest känns det… trött. Det är som att kolla på en repris av något som en gång var roligt men nu mest är en reflex – ett skämt man dragit en gång för mycket på släktmiddagen.
Lotta Lundgren, å andra sidan, tar till gamla knep: hon klär ut sig. Hon har ju gjort så förr, ofta med både finess och glimt i ögat. Men här blir det bara en i raden av taktfasta gester i en show som snurrar på autopilot. Det är ironi på band, satir med skyddsnät. Snarare än att sparka uppåt, är det som att de snurrar omkring i sin egen nostalgi.
Ett koncept utan gnista
Och det är det som gör Noll stjärnor så förbryllande. Det är inte direkt uselt – det är kompetent, välfotat, hyfsat klippt. Men det är så ofattbart… ointressant. Det är som om Haag och Lundgren fastnat i sina egna karaktärer. De lever kvar i en estetik från Historieätarna, men hela grejen saknar den skärpa och nyfikenhet som en gång gjorde dem så bra.
Det här hade kunnat vara en sorts kulturell uppgörelse med turistindustrins mörkare bakgårdar:
- Överprisad katastrofmat
- Madrasser som luktar mormors källare
Istället blir det en tillbakablick på vad de en gång var bäst på, men nu gör med tvångsmässigt leende – som ett band på turné som vägrar inse att deras storhetstid peakade 2014.
Och det svider. För jag älskade Historieätarna. Jag ville också ge Noll stjärnor chansen att glänsa – men det enda som riktigt glittrar här är längtan efter något nytt. Tyvärr ger de oss mer av det gamla, med putsade fasader och forcerad spontanitet.
Ett betyg för den ironiska eran
Så vad blir betyget? Tja, i Tripadvisor-termer:
“Två av fem – trevlig personal, men hotellrummet luktade instängd självironi.”
För det verkliga problemet här är inte att programmet är dåligt. Det är att det inte verkar förstå hur blekt det blivit. Haag och Lundgren skämtar om kassa upplevelser – utan att ana att de själva kanske blivit en. I sin ambition att dissekera mediokert innehåll, har de på något vis lyckats skapa just det.
Checka ut från det bekanta
Så vad gör man när man checkar in på ett kreativt hotell där minibarens enda innehåll är gamla idéer och handdukarna är indränkta i déjà vu?
- Man checkar ut.
- Gärna snabbt.
— Christofer Nyström är underhållningsjournalist och popkulturanalytiker med förkärlek för sprakiga dokusåpor, Shakespeare-vinklar på vardagslivet och gamla svenska tv-klassiker. Han bor i Stockholm med en överaktiv streamingtjänstanvändning och ett skeptiskt öga på varje ny serie som vill kännas ”lite quirky”.
