Noomi Rapace till Bergmanveckan 2025 på Fårö – mötet mellan skräck och filmisk magi
Fårös dimslöjor rullar in som ett förspel till något större – inte bara i naturens skådespel utan i kulturen själv. När Noomi Rapace anländer till ön inför Bergmanveckan 2025 sker en kraftfull sammansmältning mellan svensk filmikon och ett av landets mest laddade landskap.
En tematik som skaver
Årets tema, ”Mellan natt och gryning”, sätter tonen. Det är ett utforskande av tillståndet mitt emellan: vakendrömmar, sömnlösare känslotillstånd och det mallritade mörkret som alltid finns i människan. I centrum står Rapace – en skådespelare med förmågan att röra sig bortom det rationella ljuset, in i fragment, rädslor och identitetslöshet.
Bergmanveckan vill skaka om
Med sitt fokus på skräck tar festivalen tydligt avstamp från det traditionellt introspektiva och lyfter in känslan som ofta bubblar strax under vardagens yta. Väck inte något du inte kan förstå, brukar man säga. Bergmanveckan viskar tvärtom: låt oss förstå det outsägliga – genom film.
Öppningsfilmen bidrar starkt till denna oro. Mattias J Skoglunds tolkning av Mats Strandbergs ”Hemmet” är känslomässig skräck med rötterna i vardaglig upplevelse:
- Åldrande och förlust av självidentitet
- Övernaturliga skeenden vävda i realism
- Hallucinationer som kanske bara är sanningens skugga
I en värld som kantrar är det ofta skräcken som först blåser genom rummet.
Inte bara skräck – utan vrål
Festivalen är inte rädd för att vända på sagorna heller. Emilie Blichfeldts ”The Ugly Stepsister” är ett psykologiskt eko mot patriarkala strukturer, där:
- Sagans finputsade yta rämnar
- Vreden får ta fysisk gestalt
- Skådespelarna Isac Calmroth och Adam Lundgren drar emotionella spår efter sig
Det är en film där Freud troligen hade önskat logga ut, men där publiken får ett tillfälle att engagera sig med ilskan snarare än bara betrakta den.
Noomi – filmvärldens skuggvandrare
I detta landskap rör sig Rapace som en ledare – eller kanske snarare som en reflektion man inte kan ignorera. Hennes roll i festivalen är ännu inte konkretiserad, men hennes närvaro är redan en del av programmets DNA. Hon är en gestalt där:
- Sårbarhet och styrka samsas
- Mänsklighet möter det monstruösa
- Inlevelse blir identitet
När gränserna mellan verklighet och mardröm suddas ut, står hon kvar som en vägledare mot det outsägbara.
Det oväntat självklara i det kusliga
Mer än bara en filmfestival, är Bergmanveckan en sammansmältning av
– intellektuellt samtal
– existentiella växtvärk
– en dramatisk förening av konst och introspektion
Här möts:
- Skräcknörden med entusiasm i blicken
- Kulturtanten med bokmärken i handväskan
- Den franske studentens monokromt poetiska analyser
Alla i diskussion över kaffe, rödvin eller bara i tystnaden mellan filmer.
Mörker är också en plats vi samlas i
Rapace sätter kanske inte punkt – snarare ett frågetecken. För vad händer när kulturella tabun, skuggor och drömmar får mer utrymme än dagsljusets analys? Då, kanske, börjar vi höra viskningar som inte bara skrämmer – utan också tröstar.
Och skulle hon dyka upp i din spegel en vecka efter festivalens slut? Lämna lampan släckt och titta tillbaka. Det hör till ritualen.
