ScoobyDoo möter Stranger Things ny mörk och nostalgisk Netflixserie på väg

Det är något märkligt i luften. Kanske är det nostalgin. Kanske är det den där känslan av att vilja krypa ner under en filt och återvända till en tid när mysterier kunde lösas på 22 minuter, och svaret alltid var: en maskerad gammal gubbe.

Men nu, mina vänner, tar Scooby-Doo ett mörkare kliv in i vår binge-vänliga samtid – och Netflix står bakom det hela, redo att blåsa liv i det klassiska mysteriegänget… fast med rejält mycket mer skuggor, tonårsångest och kanske en och annan demon.

Yes. Det händer. Scooby-Doo får en live-action-serie med känslan av Stranger Things, en touch av A24-skräck och precis tillräckligt mycket retrovibbar för att göra dina barndomsminnen både glada och lite obekväma.

Välkommen till Camp Ruby-Spears – där inget är som det verkar

Serien tar oss tillbaka till början – en origin story med hjärta, mörker och en förvånansvärt skrämmande grand danois-valp. Platsen är sommarlägret Ruby-Spears (en blinkning till skaparna bakom original-Scooby), där Daphne och Shaggy snubblar över något som ser ut som ett övernaturligt mord.

Ja, ett mord. I Scooby-Doo.

Det ena leder, som bekant, till det andra, och snart är även Velma och Fred med i leken. Fyra tonåringar. Ett stort, pratande frågetecken till hund. Och ett mysterium som får dem att bilda ett knäppt, men charmigt, litet detektivkollektiv.

Men förvänta dig inte slapstick och yviga handgestikulationer i färgglada bakgrunder. Nej, det här är inte lördagsmorgon-Scooby. Det här är Scooby efter midnatt – med en visuell stil som lutar mer åt neonblänk och dova toner, än färgstarka 70-talskostymer och “zoinks!” i sin lättillgängligaste form.

Skaparduon kör på noir – med Scooby i baksätet

Netflix har gett förtroendet till Josh Appelbaum och Scott Rosenberg – duon bakom live-action-versionen av Cowboy Bebop (som kanske inte blev en superkritikersuccé, men definitivt fick stilpoäng hos fansen). Det antyder att Scooby-Doo vi får nu är en version filtrerad genom ett noir-lins – med vinylspår i bakgrunden och tonårsblickar som säger mer än tusen skrik i natten.

Och även om vi ännu inte vet vilka som kliver in i rollerna som Freddy, Velma, Daphne, Shaggy och Scooby, så surrar det i kulisserna om att Netflix gräver djupt i sin egna ungdomsbank av stjärnor – tänk:

• Outer Banks
• Sex Education
• Wednesday

Det är med andra ord ingen långsökt gissning att någon just nu prövar på Shaggys “like, zoinks!” i en castingstudio nära dig.

Fandoms, finlir – och frågan vi alla ställer

Men såklart kommer det gnissel. Hardcore-Scooby-fans (ja, de finns – de diskuterar vitsubplots och versionernas kanon-status på Reddit med kirurgisk precision) är försiktigt skeva till en ännu mörkare remake. Behöver vi verkligen en Scooby-Doo som känns som en indie-horrorfilm?

Kanske inte. Men kanske just därför känns det rätt i tiden.

När världen håller på att implodera i klimatkaos, TikTok-galenskap och Kardashians i framtidsfetischerad kostym – är det nästan tröstande att se fyra tonåringar och en hund försöka förstå sitt kaotiska universum. Det har de alltid gjort. De river bort maskerna från monstret – och under finns oftast bara en människa vars förklädnad inte längre håller.

Det är den eviga poängen med Scooby-Doo. Monstret är sällan den du tror – och ibland är vuxenvärlden läskigare än vilket spöke som helst.

Och om de, i sista avsnittet, avslutar med det där klassiska “I would’ve gotten away with it too, if it weren’t for you meddling kids”… ja, då är jag redo. Redo att känna gåshuden. Redo att återuppleva tonårens mysterier. Redo att hälsa Scooby välkommen tillbaka – i mörkare, men ändå urgullig, form.

Premiärdatum? Ännu hemligt. Men gissningsvis någon gång när löven börjar falla, och du känner doften av pumpakrydda i luften.

Håll kik – mysteriet har bara börjat.