The Last of Us säsong 2 alla stora förändringar HBO gjort och varför fansen pratar om dem

Okej, så säsong två av The Last of Us är här – mäktig, känslosam och lika subtil som ett infekterat monster med sambakläder. Men om du spelat spelen (eller bott med någon som gjort det), märker du snabbt: något är… annorlunda. HBO har nämligen tagit berättelsen vi älskar och vridit om den. Frågan är: är det helgerån – eller briljant tv?

En snabb recap för nybörjaren

För dig som inte är helt insatt i svampapokalypsen: The Last of Us är inte bara en zombieserie. Det är existentiell kris, kärlekshistoria och ett slags Shakespeare-möter-dystopi med svampsporer. Säsong två bygger på spelet The Last of Us Part II, som handlar om hämnd, trauma och tunga beslut. Men HBO? De har valt en något annan väg in i mörkret.

1. Joel i terapi

En av de största nyheterna är Gail – en terapeut som försöker hjälpa Joel bearbeta sitt förflutna. I spelversionen var Joels känslospråk minimalt och våldsamt. Nu får vi se honom öppna sig, prata och fundera – vilket ger Pedro Pascal gott om utrymme att glänsa.

Enligt skaparen Neil Druckmann är målet att visa Joels inre liv mer direkt. Och om vi ska vara ärliga: känslospelet levereras.

2. Ellie och Dinas kyss – i realtid

I spelet såg vi bara efterdyningarna av den ikoniska kyssen – som en tillbakablick. Serien låter oss däremot närvara i ögonblicket. Det sker under dans, glittrande ögonkontakt och slutar med ett BAM – kyss. Det markerar också något viktigt: queer kärlek ges utrymme direkt. Inte som tillbakablick. Inte som bakgrund.

3. Abby – en ny tolkning

I spelet var Abby fysisk, barsk och brutal – och djupt kontroversiell. I serien spelas hon av Kaitlyn Dever, som är mer indiehjälte än gymkrigare. Det förändrar dynamiken dramatiskt.

Internet hade åsikter – som vanligt. Men kanske handlar omtolkningen om att förstå Abby genom känslor snarare än fysiska styrka. Eller så ville HBO skapa rubriker. Resultat: vi tittar, pratar och analyserar som aldrig förr.

4. Abbys hämnd har bråttom

I spelet dras vi långsamt in i varför Abby gör det hon gör. I serien? Det sägs nästan omedelbart. Hennes motiv klargörs från ruta ett.

Varför? Förmodligen för att hålla igång tempot och hålla kvar en scrollvänlig publik. Det är effektivt – även om vi kanske saknar spelets tunga, krypande känsla.

5. Ellie blir biten – igen

Redan i första avsnittet ser vi något förbryllande: Ellie blir biten igen. Vi vet att hon är immun – varför upprepa det?

Kanske som dramatisk effekt. Kanske som en symbol: att gamla sår kan blöda på nytt – tills vi vågar läka dem.

6. Joels död – mindre våld, samma öde

Vi visste att den scenen skulle komma. Och ja – Joel dör. Men HBO mildrar brutaliteten. Inget överdrivet våld, bara ett kliniskt stick. Inte en kross.

Kanske för att inte demonisera Abby för tidigt. Kanske för att minska chocken. Joels död känns – men på ett annorlunda, kyligare sätt.

7. En rörligare tidslinje

Spelet håller sig till sitt apokalyptiska årsschema (2033–2039). Serien däremot? Den hoppar fritt mellan 2023, 2028 och 2033. Ett vågat grepp som förvirrar vissa fans men tillför drama och nyanser.

8. Eugene – ett mörkare slut

I spelet dog Eugene lugnt. I serien avslöjas att det var Joel som tog hans liv. En detalj som förändrar hela bilden av deras relation – och ger ännu en skugga över Joels redan komplexa persona.

9. Jacksons kommunfullmäktige får mer utrymme

I spelet är Jackson en plats för andhämtning. I serien? Scener med omröstningar, debatt och småstressad demokrati. Postapokalyptiskt politiskt drama smyger sig in, vilket ger realism – men kanske också tar bort lite mystik.

10. Scars – lite mindre skräckinjagande

I spelet framstår Scars som ondsinta viskande mördare. I serien ges de mer nyanser, sårbarhet och bakgrund. Trenden syns tydligt: även skurkar behöver trauma. Men ibland kan man sakna en riktigt galen fiende.

Slutsats: Samma kärna, annan form

HBO har tagit rejäla friheter med The Last of Us säsong två – från karaktärer till ton, till berättelsens tempo. För vissa fans är det uppfriskande, för andra ett svek.

Men faktum kvarstår: serien lever vidare som något större än bara zombieaction. Det är en djupt mänsklig berättelse – om kärlek, sorg, förlust, och de klumpiga vägar vi väljer för att hitta hem i oss själva.

Lite fler kommittémöten. Lite mer terapi. Men också: fortfarande magiskt stark berättarkraft.

Vi ses nästa vecka – när världen står i brand igen. Fast kanske med fler hundar.