The Last of Us säsong 2 är mörkare brutalare och ändå omöjlig att slita sig ifrån
Minns du hur det kändes när första säsongen av The Last of Us slog ner som en känslomässig atombomb förra året? Det var inte bara ännu en tv-serie om zombies – det var ett hjärtskärande drama, en slickt producerad apokalyps med ett indie-soundtrack och mer mänsklig svärta än det mesta vi sett sedan The Leftovers. Nu är säsong två här – större, snyggare, sorgligare… men också lite mindre varm om hjärtat.
Låt oss vara ärliga: när Ellie sjunger ”Take On Me” i ett övergivet köpcentrum någonstans i ett regnigt Seattle, så vet man – den här serien kan fortfarande leverera ögonblick som fastnar som en kniv i hjärtat. Men i jämförelse med säsong ett, känns det som om den där kniven bytts ut mot en motorsåg. Mer tryck, mer action, men kanske lite mindre precision.
Handling och karaktärer
Serien tar vid fem år efter där vi sist lämnade våra hjältar. Ellie (Bella Ramsey – ännu mer rå och sårbar än förra gången) och Joel (Pedro Pascal, mästare på tyst smärta) har hittat något som liknar ett liv i det isolerade samhället Jackson. Men i HBO:s värld är trygghet alltid bara en prolog till nästa tragedi.
Snart får vi möta Abby – kanske spelvärldens mest omdiskuterade figur – som här gör entré i Kaitlyn Devers något otämjda gestaltning. Det dröjer inte länge förrän berättelsen splittras upp i nya konflikter, mord, och en dystopisk version av Seattle där militära gerillor slåss mot fanatiska religiösa grupper.
Tänk:
- The Road
- Children of Men
- Mad Max
…kryddat med ett par välplacerade köttiga explosioner.
Styrkor och svagheter
Men det som en gång var seriens hjärta – relationen mellan Joel och Ellie – har fått ta ett steg tillbaka. I stället växer en annan kemi fram, mellan Ellie och hennes flickvän Dina (Isabela Merced, lågmält fantastisk). Det är stillsamt, ömt, och i de bästa ögonblicken känns det som att tiden stannar. Men helheten? Den brottas ibland med sin egen grandiositet.
Det märks att budgeten uppgraderats till blockbuster-nivå. Fotot är briljant. Seattle i ruiner är digital skönhet när den är som mest deprimerande. Musiken – ofta nästan ohörbar – ligger som en viskning under dialogen och får scener att andas med en slags sorgsen tyngd.
Och ja, ganska oväntat dyker Catherine O’Hara upp i rollen som alkoholiserad terapeut med sarkasm skarp nog att skära genom betong – ett guldkorn i en annars rätt mörk säsong.
Den känslomässiga tonen
Men det är också något som skaver. För även om berättelsen förblir trogen det hyllade spelet – ibland nästan för trogen – så finns det en viss känslomässig distans. Som om serien blivit lite för kär i sin egen epik och glömt var styrkan låg från början: i de små, brutna ögonblicken mellan två människor som knappt vet hur man älskar längre.
Och så är vi där igen. Vi försöker förstå varför vi fortfarande bryr oss. Varför hjärtat bultar extra hårt när Ellie kliver in i mörkret, varför vi håller andan varje gång Joel höjer rösten, varför vi störs av att Abby inte får vara bara människa, utan projektionsduk för andras ilska.
Det finns något djupt mänskligt kvar under allt det visuellt överväldigande – men det är inte lika lättillgängligt som sist.
Sammanfattning
Är det bra? Ja. Det är förbannat bra.
Är det perfekt? Inte riktigt.
Är vi fast? Absolut.
För The Last of Us bär fortfarande på en smitta som inte går att vaccinera sig mot – den där sortens berättelse som knackar bakom bröstbenet och påminner dig om allt vi är rädda för att förlora.
Betyg
4 av 5 svampinfekterade hjärtan 🍄💔💔💔💔
Fakta
- Säsongspremiär: 14 april på Max
Kontakt och bonus
- 💌 Har du ångest eller kändisskvaller? Skriv: jonathan.ekstrom@nojesbladet.se
- 📸 Behind the scenes och annat nördigt på Insta: @ekstromreporterar
- 💡 Nördnotis: Missa inte Kurosawa-referensen i avsnitt 6.
#TeamJoel #JusticeForAbby #SvampApokalypsenLever
// Över och ut från bunkerredaktionen
