Tomas Bolme fyller 80 år – en röst som präglat generationer från Tintin till teaterscenen

Om du någon gång låg under täcket som barn, lyssnade på ett knastrande kassettband och följde Tintin genom farliga smuggelrutter i Sahara – då har du haft Tomas Bolme närmare hjärtat än du kanske vet.

I år fyller han 80, och det är hög tid att stanna upp och hedra en av Sveriges mest trogna skådespelarröster – bokstavligen.

För medan andra skådespelare synts på röda mattor i glänsande kostymer, har Tomas Bolme stått – stadigt, stilla och ofta klädd i något ganska oansenligt – mitt på teaterscenernas golv med en närvaro som få. Han hör inte till glamouren, men till kärnan. Teaterns själ. Rörelsen snarare än ridån.

Han blev Tintins svenska röst – klar, nyfiken och precis lagom heroisk – och där cementerades också hans plats i mångas barndomsminnen. Men Bolme var mer än en röst för äventyr. Han var ett ansikte i kulturens politiska storm, en vänsterikon som länge bar Che Guevara-symbolen med övertygelse, inte som modeplagg, utan som livshållning.

Under 1970-talet var han en självklar del av den radikala kulturfronten som trodde att teatern kunde förändra världen – och kanske gjorde den det, åtminstone för dåtidens publik.

Från politisk scen till personlig stillhet

Men även för en man med så många roller i bagaget blir livet till slut stillsammare, mjukare. I en ny intervju med Aftonbladet berättar Bolme, utan att linda in det, att nu för tiden går han mest på begravningar.

– Man tappar människor hela tiden, säger han. Och det finns en ton i hans röst – inte uppgiven, men ärlig. Hudlös, nästan.

En av de största förlusterna, berättar han, var hans syster – Agneta Bolme Börjefors, SVT-profil och välbekant röst från kungahusets värld. Hon gick bort i bröstcancer, och det lämnade ett tomrum han inte riktigt återhämtat sig från.

– Det var det värsta, säger han. Värre än att rollerna försvann, värre än att gå in i åttioårsåldern med färre repliker kvar att läsa ur manus.

En vänkrets som speglar samtiden

Det vilar något nästan filmiskt över Tomas Bolmes liv – ett lågmält drama i svartvitt, med färginslag av passion för teater, vänskap och politiska övertygelser. Samtidigt är hans vänkrets en del av Sveriges samtidhistoria.

Jan Guillou var en nära vän. Tillsammans var de unga radikaler som ville rita om kartan, och Bolme, han ville förändra världen från scenkanten. Han har aldrig släppt taget om det – övertygelsen att kultur faktiskt kan betyda något, på riktigt.

Tintin som spegelbild

Och kanske är det just därför det passar så väl att han var Tintin – journalisten och sanningssökaren i evig jakt på rättvisa. Bolme har ofta sagt:

– Tintin var som jag – envis, undrande, och alltid på jakt efter sanningen.

Den där rösten, både barnsligt klar och allvarsamt berättande, blev trygg för generationer. Kanske utan att de visste vem han var. Men de visste hur han lät.

En ny akt i livet

Att stå och blåsa ut 80 ljus på födelsedagstårtan är inte bara en siffra för Tomas Bolme. Det är en ny akt i ett stycke liv, där berättelsen om honom själv ibland tonar in mellan replikerna.

Han har aldrig blivit pappa. Han pratar med värme om tacksamheten, men också om en sorg som aldrig riktigt lämnar kroppen – bara skiftar form.

Ett levande kulturarv

Kanske är det därför han fortfarande känns relevant. Nästan nödvändig. För i ett samhällsklimat som ofta snurrar snabbt förbi sina kulturpersonligheter, står Tomas Bolme kvar. Inte som en staty, utan som en levande påminnelse om att arv inte är något man lämnar – det är något man bär med sig, i sina ord, i sina roller, i sin röst.

Och vi då? Vi lyssnar, lutar oss tillbaka, och hör fortfarande ekot av Tintin någonstans i örat – rättvisans klang, nyfikenhetens ton och en mjuk efterklang av något evigt.

Grattis, Tomas Bolme. Du har varit med oss hela livet. Och scenens ljus – det lyser ännu över dig.

— Henrik Svärd
Kulturjournalist. Teatervän. Barn av en generation som växte upp med en röst som aldrig riktigt försvann.