Until Dawn recension en stilren men förutsägbar skräckfilm med Peter Stormare i toppform
Föreställ dig en fjällstuga i skymning, en spiral av skräck och en upprepning av död – det är grundreceptet i filmatiseringen av spelklassikern Until Dawn. Regissören David F. Sandberg, känd för Lights Out och Shazam!, har här försökt översätta det interaktiva och valstyrda spelet till en filmupplevelse. Resultatet är blandat – stundtals stiligt, stundtals frustrerande förutsägbart.
En formel vi sett förut
Filmen lutar sig hårt mot de etablerade skräcktroperna:
- En grupp ungdomar med svagt utvecklade personligheter
- En isolerad plats fylld av mörka hemligheter
- En återkommande dödsloop som aldrig förklaras till fullo
Det hela blir en blandning av The Cabin in the Woods och Groundhog Day – fast utan glimten i ögat. Humorn saknas nästan helt, och filmen tar sig själv på största allvar.
Peter Stormare stjäl showen
En ljuspunkt är Peter Stormare, som återvänder som den minst sagt märklige doktor Hill. Hans viskade svenska barnvisor och stirrande blickar är filmens mest minnesvärda inslag. Han är både obehaglig och fängslande – en rollinsats som förtjänar en egen spinoff.
Funktionell men själlös skräck
Visuellt sett bjuder filmen på några guldkorn:
- En blödande dusch i ett övernaturligt badrum
- Flickor i vita klänningar som viskar i korridorer
- Oväntade jump scares som är väl tajmade
Men trots dessa ögonblick av kreativitet känns det mesta som en samling idéer vi redan sett. Och när filmen försöker bli meta – à la Scream – tappar den fotfästet och faller mellan genrerna.
Från interaktiv till passiv skräck
En stor nackdel med adaptionen är förlusten av spelarens valfrihet, som var central i spelet. Där spelaren kunde påverka berättelsen, tvingas nu tittaren spela med på en förutbestämd bana – och det gör upplevelsen stel och förutsägbar.
Passar för vissa – men inte alla
För vem fungerar filmen?
- Skräckälskande ungdomar som gillar högt ljud och snabba rysare
- Fans av spelet som vill återse konceptet i filmform
Men för den som söker något nyskapande och fängslande, är detta inte filmen som skrämmer sig in i hjärtat. Den saknar själ, djup och verklig innovation.
Slutsats
Until Dawn försöker skapa metaskräck i samma anda som Nightmare on Elm Street eller Scream, men misslyckas med att leverera något som känns nytt. Istället för en intensiv filmupplevelse får vi en stillastående skräckkarusell som mest snurrar runt sig själv.
Betyg: 2 av 5 blodiga fjällstugor
Mest sevärda: Peter Stormares stirrblick – seriöst, ge den en egen film.
Biopremiär: Fredag 25 april
Rekommenderas för: Tonåringar med nerver av stål – och scrollvänligt tålamod.
