Valter Skarsgård om Becks framtid och skådespelardrömmarna som formar en ny generation
Det är en gråmulen lördagsmorgon i Stockholm, slutet av april 2025. Inne i en studio på Södermalm sitter Valter Skarsgård, yngst i Sveriges egen skådespelardynasti, och ler. Ett leende som säger både ”jag är redo” och ”det här är större än du tror.”
Vi är här för att prata om nya Beck-filmen — det folkkära kriminaldramat som rullat in i svenskarnas vardagsrum i över 25 år. Men som alltid när en Skarsgård kliver in i rummet, blir samtalet större. Djupare. Mer mänskligt.
”Det var jävligt knepigt,” säger Valter plötsligt, rösten lite skrovligare. ”Mamma drack. Pappa var borta mycket. Det var Gustaf som fick kliva in som… ja, typ extrapappa.”
Det är en ovanligt naken stund. Vi är så vana vid polerade citat och kontrollerade intervjuer, men här står han — en av Sveriges mest lovande nya filmstjärnor — utan skyddsnät.
Står vi inför ett maktskifte i Beck?
Just där och då smyger den oundvikliga frågan på: står vi inför ett maktskifte? Är Valter Skarsgård redo att en dag ta över som Martin Beck när Peter Haber, som burit rollen i decennier, kliver av från scenen?
Valter småler. Det där karakteristiska Skarsgård-leendet som både avslöjar och hemlighåller på samma gång.
”Det finns en tanke om framtiden,” säger han och lutar sig bakåt, som någon som vet mer än han får säga.
Becks framtid: Nya kapitel, nya frågor
Det är ingen hemlighet längre — TV4 har, bakom kulisserna, börjat planera fler Beck-filmer. Och visst, Peter Haber finns kvar. Men han är 71 nu. Ingen lever för evigt i trenchcoat, inte ens Sveriges mest älskade deckare.
Frågan är inte om, utan när, vi behöver en ny Beck.
- Hur nära i tiden är en förändring?
- Vilken riktning ska Beck ta?
- Och kommer publiken acceptera en ny ansikte?
Och Valter? Han suckar nästan som om han redan svarat på frågan hundra gånger.
”Jag älskar Beck. Jag älskar vemodet, långsamheten, gravallvaret… Det är som Bergman med mord,” säger han och skrattar till.
Han har en poäng. I en värld där vi matas med blodiga Netflix-serier och chockeffekter, finns en växande törst efter något mer äkta.
Något med själ. Något som andas Stockholmsnatt och osade kaffe snarare än amerikanska biljakter.
Skarsgård-blod och melankoli i generna
Kollar man på hans DNA borde Valters namn redan stå skrivet i eftertexterna. Han har Alexander Skarsgårds lättsamma utstrålning, Gustafs nerv och Stellans jordtyngda allvar.
En trio som, på något sätt, smälter samman i honom — och skapar något nytt.
Han bär dessutom på den där speciella dubbelheten som de riktigt stora skådespelarna bär.
Det där som får en blick att säga mer än tio sidor manus: James Dean, om du låter honom irra runt i ett regnvått Stockholm.
Redo för framtiden?
Så — är Sverige redo? Är det dags att, sakta och med tunga hjärtan, säga tack till Peter Habers trygga Beck och välkomna en yngre, hungrigare, kanske ännu sorgsnare version?
- Publiken måste vänja sig vid tanken.
- Produktionen måste våga förnya sig.
- Valter måste fortsätta växa i rollen.
Valter rycker på axlarna. Ler lite snett.
”Inget är bestämt,” säger han och reser sig från stolen. Sedan, nästan som en viskning:
”Men det finns en tanke.”
När han försvinner ut i Södermalmsljuset igen, hoodie över huvudet och den där lätt bekymrade blicken, hinner man tänka: kanske såg vi precis vem som ska bära Sveriges mest älskade trenchcoat in i framtiden.
