Varför vi aldrig kan släppa taget om Radiohead – en kärlek utan slut

Det surrar igen. Radiohead är kanske på väg tillbaka. Eller så är de det inte alls. Ingen vet riktigt, men internet har redan gått upp i varv.

Senaste albumet, A Moon Shaped Pool, släpptes 2016 – en vacker men sorgset svävande skiva, som om bandet långsamt höll på att lösas upp i luften. Sedan dess? Tystnad, kryddad med några soloprojekt. Thom Yorke har släppt några skivor där han förlorar sig i elektroniska landskap, Jonny Greenwood har förvandlat sig till Hollywoods favoritkompositör och The Smile … ja, det bandet dök upp som ett slags substitut för oss Radiohead-nostalgiker. Allt pekar på att de har rört sig vidare.

Men har vi?

Vår nostalgiska hunger efter ett nytt Radiohead

Det finns något djupt mänskligt i vår besatthet av återföreningar. När våra favoritband försvinner vill vi desperat att de ska komma tillbaka och ge oss samma känsla som förr. Den där chocken när OK Computer sopade banan med all 90-talsrock. Känslan av att ingen visste vad de skulle tycka om Kid A – tills vi insåg att vi älskade det. Vi vill ha den upplevelsen igen, men det funkar sällan på beställning.

De senaste åren har varit en parad av comebacker – Blur, Pulp, ABBA (och till och med deras digitala avatarer). Det har ofta varit fantastiskt, men också melankoliskt. För även om det är underbart att få tillbaka något vi saknat, så vet vi innerst inne att det aldrig kan vara exakt som förr.

Behöver vi verkligen en comeback?

Det är här frågan uppstår: behöver vi ens ett nytt Radiohead-album? Eller är det bara en nostalgisk illusion vi jagar?

Missförstå mig rätt – om de släpper ny musik, är jag den första att kasta mig över den. Jag skulle gladeligen sälja en njure för en biljett om de turnerar igen. Men kanske borde vi låta dem vila i sin legendarstatus istället för att ständigt kräva deras återkomst?

Oavsett vad som händer, så hoppas jag att de fortsätter göra exakt som de alltid har gjort: följer sin egen agenda, vägrar att uppfylla förväntningar och ignorerar allt vad kommersiella regler heter. För det var precis det som gjorde dem till Radiohead från första början.

Så vi gör nog bäst i att bara vänta och se. Och under tiden kan vi ju alltid lyssna på OK Computer igen – som om det fortfarande var 1997.

Viktor Englund