Visuellt Slående – Men Ytlig: Recension av Dokumentären Ultras

Ultras är mer än bara fotbollsfans. De är hjärtat på läktaren, kreatörerna bakom tifona och väktarna av klubbarnas själ. Med rökbomber, sånger och en oöverträffad lojalitet skapar de en atmosfär som gör fotboll till mer än bara en sport. Men ultraskulturen har också en brutalare sida – slagsmål, polisinsatser och en grabbig machokultur som inte alltid tål att synas i sömmarna.

I dokumentären Ultras reser regissören Ragnhild Ekner världen över för att fånga denna intensiva subkultur. Visuellt är filmen en fullträff – här finns explosiva färger, rungande sång och en rå energi som känns genom bioduken. Men trots sin imponerande estetik saknar filmen något avgörande: den stora frågan. Vad är det som driver dessa människor?

Snygg yta, men saknar bett

Ekner har själv sagt att hon inte var ute efter att göra en kritisk film, utan snarare en hyllning. Det är en tydlig och legitim ambition – men också en som gör att filmen aldrig riktigt lyfter.

Vi får se passionen och sammanhållningen, men vi får aldrig chansen att förstå ultras på djupet.

• Hur går det egentligen till när ett tifo planeras?
• Vem betalar för det gigantiska materialet?
• Hur pratar man om rivaliteter internt?
• Och vad händer när hängivenheten övergår i våld?

Filmen skrapar bara på ytan av en värld som innehåller så mycket mer än färgglada flaggor och mäktiga sånger.

En extra märklig aspekt är att ingen av de medverkande vill visa sina ansikten eller dela sina namn. Det är förståeligt med tanke på att ultras ofta fungerar i gråzoner där klubbar och myndigheter håller ett vaksamt öga på dem. Men resultatet blir en film där huvudpersonerna förblir anonyma skuggfigurer, vilket gör att vi som tittare aldrig riktigt kommer nära.

Halvt utforskad historia

Filmens mest intressanta partier är när Ekner blickar bortom Europa och visar ultras som en politisk kraft i Egypten och Marocko. Här blir det tydligt att dessa grupper inte bara handlar om fotboll – de kan även vara en plattform för motstånd och samhällsförändring. Men samtidigt saknas ett tydligt perspektiv på den svenska scenen, något som hade gett en större relevans för en lokal publik.

I slutändan känns Ultras mer som en estetisk kärleksförklaring än en granskande dokumentär. Den är vacker, energisk och fylld av fotbollspassion. Men när eftertexterna rullar kvarstår en tom känsla – den där nerven, de avgörande frågorna, de verkliga insikterna uteblir.

Betyg: 2,5/5

• 🎬 ”Ultras”
• 📽 Regi: Ragnhild Ekner
• 🎟 Nu på bio

Följ för fler filmrecensioner, djupanalyser och snack om allt som rör kultur och underhållning! ✨ Instagram: @(dittjournalistnamn) | X (Twitter): @(dittjournalistnamn)