Yasin tystas men säljer mest – om dubbelmoralen i svensk musikbransch
Den 7 september 2024 skulle bli en kväll som svensk musikscen skulle minnas – då Yasin skulle inta scenen på Tele2 Arena i Stockholm. Allt var planerat: effekter, gästartister och en maxad produktion. Men i sista stund tystnade allt. Showen ställdes in.
Enligt rapporter, bland annat från Dagens ETC och Mohamed Yussufs bok Nation av poeter, tog arrangören beslutet efter att polisen avrått med hänvisning till ”säkerhetsskäl”. Ett uttalande lika vagt som laddat, och ett som lämnade många fundersamma.
I Sverige kan metalband kasta fejkdjur på publiken utan rubriker, men när gangsterrap står på scenen höjs varningsflaggor. En källa hävdar att arrangören fick kalla fötter. Kanske blev någon skrämd av basgången från ”DSGIS” och började undra om Tele2 blev för stor för sin egen trygghet.
Problemet här är inte säkerhet i sig, utan vem den används emot – och varför.
Alla drar öronen åt sig – men pengarna flödar
Yasin verkar vara en artist som alla vill ha en del av – så länge det sker utan att behöva stå bredvid honom offentligt.
- Affischer och trailers trycks.
- Gig bokas i smyg.
- Produktionen rullar, trots allt.
Yasin är inte bannlyst – han är bara för besvärlig för att någon ska våga stå upp för honom utan alibi.
Det är talande för ett land där man gärna tjänar pengar tyst – men tar avstånd högljutt. Vi viskar ”vi tjänar pengar”, samtidigt som vi ropar ”vi tar avstånd”.
Symbol för något större
Yasin har hamnat i skärningspunkten mellan musik och samhälle. Efter att ha avtjänat ett straff för förberedelse till människorov kopplat till Vårbynätverket, vill han fokusera på musiken. Frågan är – får han det?
Svensk musikindustri älskar berättelser om återupprättelse. Men skillnaden mellan ett missbruksklinik och Kumla är stor i kulturell symbolik.
Ändå är det ingen tvekan om att Yasin säljer. Hans musik streamas mer än de flesta artisters, och väcker diskussion tvärs över samhällsskikten.
Rädslan för verklighet
Kanske är Yasin farlig just för att han vågar stå där, med allt han har med sig – i ljuset, i offentligheten.
- Han kompromissar inte.
- Han förskönar inte.
- Han berättar sin verklighet – vilket gör vissa livrädda.
Hans konserter blir till försoningsmöten mellan samtid och historia, mellan Sverige som det är och Sverige som det vill vara. Men ofta reduceras han till en konflikt – inte en konstnär.
Dubbelmoralen ekar – högt
Det är här den svenska dubbelmoralen blir plågsamt tydlig. Varför får en etablerad artist som Håkan sjunga om våld i poetisk form, medan Yasin stoppas för att beskriva en brutal verklighet? Är det texterna – eller är det vem som framför dem?
Vi låter honom spela – men helst på festivaler som nästan ursäktar hans närvaro. Vi diskuterar honom – men med ett tonläge som antyder att vi helst slapp behöva det.
Musikbranschens tonårskris
Den svenska musikindustrin tycks vara i en identitetskris. Den producerar högkvalitativa shower men saknar ofta ryggrad. Den älskar starka röster – så länge de inte säger något för besvärligt.
Så när nästa konsert med Yasin planeras återstår frågan: vill vi se en show – eller vågar vi lyssna på vad den säger?
Tills vidare fortsätter Yasins ord att ljuda. I hörlurar, i betongväggar. De finns där, även när arenans lampor slocknat.
—
Emil Falkeström
Din kulturbesatta, samtidsnördiga iakttagare med en faiblesse för dramatik, debatt – och en svaghet för ett riktigt tungt beat.
