Adolescence på Netflix en stark och gripande serie som speglar vår samtid med brutal ärlighet

Jag behövde trycka på paus. Inte för att fylla på popcorn eller snabbt scrolla lite meningslös ironi på X. Nej, jag behövde faktiskt – bokstavligt talat – andas. För framför mig satt en 13-åring, fiktiv visserligen, med ögon så uttryckslösa att det kändes som han såg rakt igenom mig. Rakt igenom alla oss vuxna. Det var inte bara obehagligt. Det var outhärdligt uppriktigt.

Vi måste prata om Adolescence, den brittiska miniserien på Netflix som inte nöjer sig med att berätta en historia. Den går djupare. Den blottlägger verkligheten med kirurgisk precision. Som om någon med försiktiga händer men vassa instrument plockar isär en trasig samtid, bit för bit. Och där, mitt i organhögen, ligger vår största skuld: att vi inte skyddade våra barn.

Skådespelarprestationer som stannar kvar

Du fastnar direkt för Erin Doherty. Hennes porträtt av psykologen Briony Ariston är magnifikt lågmält. Inga stora gester – bara närvaro. Hennes ögon bär mer dialog än ett helt manus. Det är nästan som att tiden försvinner när hon är i bild. Och det är just då Owen Cooper kliver in. Han är 15 år och gör sin tv-debut som Jamie Miller, en 13-årig pojke som anklagas för att ha mördat en jämnårig flicka. Han säger knappt något. Ändå förstår vi allt.

Ett samtal blir en spegel

Det är i det avskalade rummet – Jamie på ena sidan bordet, Briony på den andra – som vår egen skam börjar ta form. Och när avsnitten, filmade i långa, obrutna tagningar, rullar vidare utan andningspaus, känns det inte bara som en stilsäker grej. Det känns som att vi själva sitter där. Att rummets väggar, tystnaden, och ögonkontaktens obehag tränger in i kroppen.

En samhällskommentar med laserblick

Bakom serien står Stephen Graham – du kanske minns honom från This Is England. Han har här inte siktat in sig på snabb sensations-tv. Det han gör är mycket mer brutalt ärligt: han riktar sig till vårt samvete. Han undviker spektakulära utspel och eldfängda rubriker. I stället lägger han det brittiska välfärdssamhällets nedmontering mitt på vårt köksbord och säger:

• Titta.
• Titta vad vi lämnat efter oss.

Varför händer det här?

Varför mördar pojkar flickor? Serien viskar ett svar som träffar som en klubba i magen: för att vi vuxna försvann. För att TikTok blev barnvakt, skolan tappade greppet, och algoritmerna matade hat där det borde funnits vägledning. Det handlar om ett England där trygghet blivit en lyxprodukt, utkonkurrerad av nedskärningar och cynism.

Ingen demonisering – bara ärlighet

Men mitt i det nattsvarta finns inget överdrivet demoniserande. Serien förklarar utan att ursäkta. Varken Jamie, hans trasiga föräldrar, eller samhället i stort målas i onödigt svart. Istället ber den oss – försiktigt men bestämt – att se. Att lyssna. Att förstå. Och ja, det är fruktansvärt svårt.

Det outsagda säger mest

Det som sägs är lika viktigt som det som inte sägs. Det är i kroppsspråket, i pauserna mellan orden, i de tomma blickarna, som de tyngsta replikerna vilar. När Jamie till slut uttrycker det vi anat hela tiden, då är det som att hjärtat går sönder lite grann.

Men det är inte Jamie som bjuder på seriens mest hjärtekrossande replik. Det är hans lillasyster. När allt faller samman säger hon bara fem ord:

”Han är ju vår.”

Den där meningen – inget mer än ett barns sorgliga försvar – borde gjutas i brons och placeras vid varje socialkontor i Europa. Den där meningen borde aldrig ha behövt sägas.

Mellan konstverk och krisrapport

Adolescence är ingen vanlig serie. Den är ett obekvämt konstverk. En sammanblandning av true crime, samtidsanalys och hjärtskärande karaktärsstudier. Det är som om Thoreau, Sally Rooney och ett par brittiska psykologer byggt något tillsammans, fullt av vrede, men också sorg.

Tänk dig Room, fast råare. Tänk The Act, men utan sensationell fernissa. Det här är inte en serie du slökollar i bakgrunden. Det här är en serie du genomlider – och den lämnar dig inte ifred.

En nödvändig väckarklocka

Och kanske är det just det vi behöver. Någon som drar ut oss ur vår scrolltrötta likgiltighet, och tvingar oss att se rakt in i en verklighet vi helst låtsas inte finns. För visst är det en knytnäve – men kanske är det också en väckarklocka. En vi förtjänade.

Leo Borgan
Skribent på Nöjesbladet
Bevakar gärna både glitter och grus – och tycker att den mest talande repliken ibland faller när kamerorna nästan slutat rulla.