Billie Eilish förtrollade Avicii Arena med en magisk konsertupplevelse

Det tog inte ens en minut. Exakt 37 sekunder efter att Billie Eilish klivit ut på scenen stod det klart: ingen regisserar känslor och kaos som hon gör. Inte ens Christopher Nolan får verkligheten att kännas så overkligt perfekt.

En vanlig onsdagskväll i Stockholm förvandlades till något helt annat inne i Avicii Arena, där 15 000 förväntansfulla människor samlats för den första av två utsålda konserter. Men det var inte bara en konsert. Det var en slags kollektiv dröm, en ljudsatt verklighetsflykt där gränsen mellan publik och artist suddades ut så snabbt att man knappt hann blinka.

Billie, 23 år gammal och tydligt jetlaggad från LA, viskade igång konserten med ”Chihiro” som om hon smög in i våra undermedvetna. Det var inte en start – det var ett kall. Från första tonen var det tydligt att detta inte skulle bli ännu en popshow. Det här var något mer. Något djupare.

Och publiken? De var inte där för att bara blicka upp mot sin idol. De var där för att gå upp i henne, speglas i henne. Som ett urspårat rave i en gammal katedral. Alla kände allt, samtidigt. Varje låt blev en ceremoni, och mitt i detta hav av känslor stod Billie – inte som en ledare, utan som en spegelbild.

Vid ett tillfälle står hon bara där, helt stilla, innan låten ”Wildflower” ska börja. Tystnaden fyller hela rummet. Tiden fryser. Hon säger ingenting. Stirrar ut mot publiken. Leendet hon till slut ger ifrån sig är blygsamt, nästan förläget – men det går rakt genom märg och ben. Sådana ögonblick går inte att filma. De måste upplevas, med hjärtat.

Billies särskilda storhet

Det är just där Billie Eilishs storhet bor – i ögonblicken vi inte visste att vi behövde. Hon bygger inte sin show på explosionsnummer. Hon börjar med intimitet. Hon låter musiken andas ångest, viskande förtvivlan, men också eufori. Och lagom några låtar in – när publiken unisont skriker refrängen till ”Guess” som om det vore nationalsången för en queer grön cybervärld – då förstår man: Det här är något alldeles, alldeles extra.

Mer än bara pop

Men låt oss prata lite om henne som person också.

Billie är inte en produkt av popindustrin, inte fostrad i Disneys musikmaskineri eller TikToks algoritmer. Hon är bokstavligen född ur ett garage i Los Angeles – ihopskruvad av sin bror Finneas, sin familj, sin ångest, sina drömmar – och en subwoofer.

Och karriären?

• Två Oscars
• Nio Grammys
• Miljarder streams
• Yngsta att headline:a Glastonbury

Det är som att någon laddat ner hela musikhistorien, hackat den och lagt till Billies namn överallt.

Men det är inte listettorna eller priserna som får oss att andas i takt med henne i Avicii Arena. Det är känslan. När hon kör ”Oxytocin” och får hela publiken att sitta ner – för att sedan explodera i ett gemensamt lyckorus – då förstår man varför Billie fortfarande känns som en antihjälte i ett poplandskap fullt av polerade ytor.

Hon är inte perfekt. Men hon är äkta. Och i våra öron, det är ännu bättre.

Sinnesstormar och scendesign

När ”Bury a Friend” mullrar igång, med rött ljus, rök och ett beat som känns som världens sista hjärtslag – då är vi inte längre bara publik. Då är vi med i något större. En känsloorkan. Ett litet helvete fyllt med ledsna själar som just i det ögonblicket hittar mening.

Scendesignen? Som hämtad från en futuristisk dröm:

• En jättelik jumbotron svävar över scenen
• Musiken väller fram från nedsänkta ”kratrar”
• Spelarna känns som elektriska munkar i tyst ceremoni
• Oavsett plats i arenan – Billie är nära

Nästan perfekt – med ett undantag

Den enda lilla bristen under kvällen? Att hon lämnade sin Bond-låt ”No Time to Die” utanför spellistan. Men ärligt talat – att klaga på det känns som att gnälla på att Mona Lisa inte ler med tänderna.

Vi kom för någonting större, och vi fick det.

Aldrig mer likadant

Konserten avslutas med ”Birds of a Feather”, i en konfettiregn så vackert att det nästan gör ont. Och där, precis just där, förstår man att man varit med om något historiskt. Ett kulturellt bokmärkstillfälle. Något att minnas när världen känns grå. Det var ödesbestämt.

Nästa gång Billie Eilish besöker Sverige är det nog till ännu större scener, kanske utan tak alls.

Den här gången? Den var er. Den var min. Den var vår.

Och när hon sjunger ”I love you ’til the day that I die” i avslutningen, så känns det inte som en textrad.

Det känns som ett löfte.

Betyg

5 av 5 konfettikanoner

📍 Billie Eilish spelar ytterligare en kväll i Avicii Arena. Har du chansen – ta den. Tro oss. Det blir inte likadant igen.

Följ Adrian Löfgren för fler hjärtskärande popbetraktelser på Instagram: @adrianlofgwen och på X, där han live-tvivlar på både samtid och musikhistoria.