Billie Eilish förtrollade Stockholm med känslostark premiär i Avicii Arena
Det finns stunder som får verkligheten att kännas lite overklig – som när Billie Eilish, med sitt självsäkra steg och pastellfärgade aura, kliver ut på scenen i Avicii Arena och möts av ett publikhav som skriker som om själva natten spricker itu.
Det var inte bara ännu en konsert. Det var något större. Det här var det inofficiella startskottet för Billie Eilishs Europa-turné, ”Hit Me Hard and Soft”, och det kändes nästan poetiskt att den skulle börja just här – i ett vårgrått Stockholm där fansen, många iklädda trenchcoats och svart eyeliner, köade i timmar för att få se sin drottning.
Allt från viskande verser till stadionvrål
Från första låten – den mystiska, drömskt hotande “Chihiro” – var det som att Billie målade in oss i sitt känslolandskap. Det är det som utmärker henne. Det där sättet att vara både trasig och total samtidigt. Med varje viskning, varje utdragen melodi, fick hon Avicii Arena att bli mer som ett vardagsrum där vi fick tjuvlyssna på hennes innersta tankar.
Hon låg där på scenen, hopkrupen, som en öm poesiälskare fångad i sin egen storm, bara för att i nästa ögonblick resa sig rakryggad, med ögonen mot taket och lämna publiken i en slags elektrisk andlig extas. Det är mäktigt att se någon våga vara så mycket människa – och så mycket stjärna samtidigt.
Tom Odell gav oss stilla gryning – innan Billie brakade loss
Tom Odell, förbandet, gjorde sitt jobb. Hans mjuka pianoballader var som ett stilla vårregn innan den känslomässiga orkanen Billie drog in. Publiken klappade artigt – men sen kom hon. Och då hände det något i rummet. Allting förändrades. Hon förvandlade stämningen – från närvarande till närmast religiös.
Stockholm: där allt började
Att turnén startade just här är ingen slump. Det var i Stockholm hon för fem år sedan – 17 år gammal och arg som en nyvaken tonårssjäl – klev ut på Lollapaloozas scen och sa: jag är här för att stanna. Mycket har hänt sen dess.
- Några Grammys
- Några hundra miljoner streams
Men energin? Den är exakt samma. Fast djupare, kanske. Mer finmejslad.
En låtlista som sårade – på det bästa sättet
Kvällens setlista var en resa i hela hennes musikaliska inre. “Bury a Friend”, “Oxytocin”, “TV” och “When the Party’s Over” gjorde att publiken totalföll.
- Armar sträcktes som antenner mot himlen
- Flera torkade tårar i smyg
- Massiv allsång på “Happier Than Ever”
Det var svårt att veta var Billie slutade och publiken började. Det var en allsång som bröt samman sorg och ilska och kärlek i samma andetag.
Regler, merch och svensk ordning
Självklart var det myndighets-Sverige som la sin lilla, välmenande kalla hand på upplevelsen. Inga väskor tillåtna – vilket ledde till kökaos utanför Hovet. Och jo, hoodies med tryckta textrader och Billie-glow kostade en och annan tonårsekonomi.
Men ingen verkade bry sig. Vissa såg ut att bära sin merch som om det var heliga textilier.
Det ocensurerade och osminkade – och det vi längtar efter
Det går knappt att beskriva känslan, men det Billie gör bättre än någon annan artist idag är att låta det fula finnas. Inte i utseendet, utan i ärligheten. Hon är inte rädd för att se jobbigt ledsen ut, för att sjunga om skuld, ilska, ensamhet – och inte göra det i något sorterat paket.
Det vibrerar. Det bränner. Det känns. Det finns något av både Sylvia Plath och Virginia Woolf över hur hon skriver. Men också något bara Billie. Hon är inte där för att blända – utan för att visa att det finns skimmer i det mörka också.
Vår antihjälte
Hon är inte en traditionell popikon. Hon är vår generations mest okonventionella hjälte – eller antihjälte om man så vill. En som står på scen och pratar om maktmissbruk i “Your Power”, eller om att tappa sig själv i ett uppkopplat vakuum.
Det är provocerande ärligt – men också just därför så jäkla befriande.
Och vad lämnar vi med?
Konserten handlade inte bara om låtarna. Det handlade om känslan. Om att hitta hem i någon annans ord. Det var som att Billie Eilish klättrade ner till oss, pekade på sitt hjärta och sa: “Här. Så här känns det. Känner du också så?”
När publiken lämnade arenan låg ett slags tyst glitter i luften. Det där som blir kvar när något verkligt har hänt. Som sagt – det var inte bara en konsert. Det var magi. Och vi var där.
Fred ut.
/Max Hallberg
max.hallberg@aftonbladet.se
📍 Stockholm, efter stormen
