Claes Malmberg om kampen mot cancer och att våga visa sin sårbarhet
Det finns ögonblick när verkligheten tränger igenom underhållningens glättiga fernissa, och det som återstår är ren mänsklighet. Ett sådant ögonblick uppstod när Claes Malmberg avslöjade sin kamp mot den obotliga canceråterkomsten i Rickard Olssons podd. Hans ord kom inte med dramatik, utan med ett lugnt konstaterande som går rakt in i hjärtat.
En publikfavorit utan mask
Claes Malmberg har länge varit en självklar del av svenskt nöjesliv. Med sin unika kombination av lågbudget-bohem och intelligent satir har han skapat en plats i våra hjärtan. Hans komik har ofta lutat sig mot det absurda och det vardagsnära – men alltid med en äkta glimt i ögat.
Men nu möter vi en Claes som lägger undan peruken, tar av sig masken, och talar ur hjärtat. Han visar en sårbarhet som inte minskar honom, utan förstorar det mänskliga i honom. Han berättar om diagnosen, om den testosteronsänkande medicineringen, om hur kropp och sinne förändras. Och han gör det med det verktyg han alltid haft – humor – fast denna gång med en annan tyngd.
”Tant Claes” – mellan skratt och sorg
Med ett bitterljuvt leende kallar han sin nya identitet för ”Tant Claes”, en karaktär född ur medicinens biverkningar. Det är typiskt Claes – att skapa komik ur kris. Men mellan skratten hörs oro. För minnet, för koncentrationen, för det där som gör honom till en scenkonstnär av rang.
I podden säger han:
- Att sjukdomen innebär en sorts ofrivillig förändring av vem han är.
- Att det inte bara handlar om kroppen, utan om identiteten.
- Att rädslan finns där – den att tappa sig själv i långsam takt.
Det här är inte bara en historia om en sjukdom. Det är en berättelse om hur en människa konfronterar sin egen förlust – inte av livet i sig, utan av de beståndsdelar som format det.
Scenen är fortfarande hans
Genom historien har andra stora skådespelare stått kvar i rampljuset trots sjukdom. Laurence Olivier och Ingrid Bergman spelade sina sista roller med döden flåsande i nacken. Man anar att Claes har samma instinkt: att stå kvar, så länge strålkastarna lyser.
- Han visar oss hur man försöker leva, inte bara överleva.
- Han använder humor för att klä av ångesten.
- Han vågar erkänna sin sårbarhet, utan att tappa värdighet.
Inte en biroll – utan sig själv
Det som berör mest är att Claes Malmberg inte längre döljer sig bakom karaktärer. Han kliver fram som sig själv, med osäkerhet och styrka sida vid sida. Det är modigt. Det är sällsynt. Det är nödvändigt.
I en kultur där yta ofta slår djup, där likes väger tyngre än tårar, blir Claes röst ett slags motstånd: ett bevis på att det äkta fortfarande har plats. Han påminner oss om att livet – i sin mest komplexa form – både kan få oss att skratta och gråta, samtidigt.
Ett skratt som bär något mer
Vi skrattar fortfarande åt Claes Malmbergs infall, men i detta nya ljus skrattar vi inte längre åt – vi skrattar med honom. För att skratten blivit något mer än underhållning. De är ett sätt att leva, ett sätt att känna, ett sätt att våga se det svåra utan att vika undan blicken.
Och när han, med hatten på sned och hjärtat blottlagt, står kvar i rampljuset – då applåderar vi inte främst för att han är rolig, utan för att han vågar vara sann.
Vi behöver sådana röster. För i varje ”Tant Claes” bor också något av oss alla – rädslan, sorgen, men också styrkan att stå kvar. Och det, om något, förtjänar ett rungande bifall.
