Gert Fylking tackar för sig – ett sista farväl till skärgården och sommarnätterna
Du vet de där rösterna som man aldrig riktigt glömmer? Som smyger sig in i folksjälen, om du så vill. Gert Fylking har en sån. Inte för att han alltid sa det mest passande – nej, snarare tvärtom. Han blev känd för att säga det många kanske tänkte, men absolut inte vågade ropa ut. Och när han en gång vrålade ”Äntligen!” på Nobels presskonferens som om det vore en sabrerad champagnefest, ja, då var det också precis vad det var – Fylking i sitt esse.
Men nu tystnar rösten. Efter 35 somrar vid sitt älskade lantställe i Stockholms skärgård säger Fylking farväl till vedeldning, silluncher och sena whiskeystänkta kvällar bland tallarna. Han orkar inte längre.
”Jag orkar inte längre,” säger han själv, rätt upp och ner.
Det är inget dramatiskt scenbyte, inget grandiost slutackord. Bara en ärligt trött man som fått nog av att bära ved, hugga i när stormen river och klippa gräsmatta som nu känns mer djungel än gräsmatta. Kroppen sätter stopp – och även om han själv säger det rätt odramatiskt, så är det svårt att inte känna ett sting i hjärtat.
Från radiobråk till hängmattor
För oss som följt honom – från radiostudion med Gynning till de där stökiga (men alltid underhållande) inslagen i TV4, är det en märklig känsla. Gert Fylking, han som alltid var en smula för mycket, har blivit… mänsklig?
Jo, tidens tand tuggar ju på oss alla. Även på den eviga provokatören, den där rösten som lät lika delar filterlös som folkfest.
Lantstället han nu lämnar bakom sig är på många sätt en symbol för allt det där Fylking representerat:
- En plats där inget var för tillrättalagt
- Där saker kunde spåra ur – men på ett underhållande sätt
- Högljudda midsomrar
- Snapsvisor med inlevelse
- Grillkvällar som ofta slutade i filosofi kring elden
Men kroppen, den har andra planer. När den protesterar, när sjukdomar eller bara ren utmattning sätter in – då har även Fylking inget val.
Att våga säga “nu räcker det”
Allt det här – att han säljer gården, att han säger ”nu orkar jag inte mer” – det är inte bara en personlig berättelse. Det är en berättelse vi sällan får höra om våra medieprofiler. De brukar bara… försvinna. Ena veckan syns de överallt, nästa vecka: borta.
Men Gert, han gör det på sitt sätt. Med öppet hjärta, med ett visst vemod, men också med det där glittrande ögat som säger att han kanske ändå inte är helt klar med att höras.
”Det går inte att göra något,” säger han. Och visst finns det en svärta i orden – men kanske också något befriande. Som om han efter ett liv av rörelse och uppståndelse nu kan pusta ut. Kanske till och med sitta still en stund.
Det finns något vackert i det. Något nästan… Bergmanskt. Som en sista scen där ljuset tonar ut och lämnar kvar en stilla efterklang.
Ett riktigt farväl
Fylkings sista kapitel är ungefär som han själv – stökigt, ärligt, gripande och fullt av igenkänning. En gång var han radions bad boy. Nu skulle han kanske kalla sig själv för ”en trött farbror som grillar korv”. Och han skulle skratta högt medan han sa det. För han är ju fortfarande samma Gert – bara några varv långsammare.
När huset i skärgården säljs, försvinner inte bara en sommaroas – utan också en liten bit mediehistoria. En plats där vi kunde föreställa oss Gert hoppande i shorts, med en öl i handen och nyss avslutad diskussion om något han sagt som lett till upprörda debattartiklar.
Det säger något om tiden. Om den där svenska underhållningen som vågade vara obekväm, som inte alltid strök medhårs – men som vi ändå inte kunde slita oss ifrån.
Vad händer nu?
Kanske får vi en sista intervju. En stillsam, eftertänksam röst som:
- Går igenom åren och deras prövningar
- Flinar åt gamla skandaler
- Stannar vid det som faktiskt betydde något
Eller så kommer det en bok – laddad med anekdoter, osminkade berättelser, skratt, tårar och de där citaten bara Gert kunde leverera.
Hur det än slutar, så är det här inte en sorti i tystnad. Fylking drar sig tillbaka, absolut – men rösten kommer vi höra i huvudet ett bra tag till.
Och Gert, om du råkar läsa det här: vi kommer sakna dig. Och vet du vad? Vi hoppas verkligen du får grilla riktigt mycket korv nu.
– Leo Svensson, din guilty pleasure i pappersform.
