Glaskupan av Camilla Läckberg leder veckans hetaste streamingpremiärer

Det börjar med en kupa – men inte den sorten du hittar på ett glasmuseum i Murano eller ovanför en parisisk lyxkandelaber. Nej, det här är en helt annan historia. En kupol av glas som inte skyddar, utan stänger in. Kall. Klar. Obehaglig. Och den är omöjlig att fly ifrån.

Camilla Läckberg – krimdrottningen från Fjällbacka med ett öga för både blod och psykologiska sår – byter havsvindar mot tallskog i sin nya Netflix-serie ”Glaskupan”, som har premiär den 15 april. Och tro mig: här blir det inga mysiga småstadsdeckare i stickade tröjor. Det här är mörkare – och den sortens thriller som biter sig fast i både nervsystemet och nattlampan.

Vi möter Lejla (spelad av Léonie Vincent med ett slags skör intensitet som får huden att resa sig), en kvinna med ett förflutet som är lika trasigt som ett krossat glasfat. Hon kidnappades som barn. Hölls fången – ja, du gissade rätt – i en glaskupa. År senare kopplas hon in i ett kidnappningsfall som skakar en bruksort i Dalarna. Tillsammans med sin slitna, lagom alkoholindränkte adoptivpappa Valter (Johan Hedenberg – tänk: svensk indieversion av Bruce Willis med ännu färre leenden) börjar hon nysta i vad som blir en labyrint av djupa trauman och flockmentalitet.

Och som alltid när det kommer till Läckberg blir det inte bara ett brott. Nej nej. Här är det hela paketet:

• barndomsmonster
• psykologiska ärr som aldrig läkt
• små samhällen där varje gran gömmer ett skelett

Det är noir på svenska, komplett med dimma över sjön, dova färgskalor och män som stirrar ner i kaffekoppar medan de väger sina synder.

”Glaskupan” är del trauma, del true crime, del kallsvettig spänning – det är Läckberg när hon är som mest kompromisslös och nära randen till galenskap. Och den lär bli vårens mest omtalade svenska thriller – inte minst för att man, bokstavligen, inte kan se sig omkring i den utan att fundera på hur tunn väggen mellan frihet och fångenskap faktiskt är.

Men Läckbergs värld är inte den enda som slår ner den här veckan. Håll i dig – tv-våren exploderar just nu i ett pärlband av mörker, briljans, och några skopor ren bizarrhet:

Premiärer som krossar veckan

• 📺 The Last of Us, Säsong 2 (14 april, Max)
  Hoppar fem år fram i tiden och blir om möjligt ännu mer hjärtslitande. Joel och Ellie brottas med konsekvenserna av säsong ett och in kliver Abby. Det är postapokalyps med puls och poesi. Pedro Pascal är fortfarande mänsklighetens tröttaste hjälte – vilket är en komplimang i det här sammanhanget.
• 🍷 Your Friends and Neighbors (11 april, Apple TV+)
  Jon Hamm spelar en man som försöker hålla sin tillvaro av yuppieliv och skenbar elegans flytande – genom att bokstavligen bryta sig in hos sina grannar. Cyniskt, snyggt och precis så sönderfallet som vi gillar våra samtidsberättelser.
• 🎤 Hacks, Säsong 3 (11 april, Max)
  Deborah och Ava försöker hitta tillbaka till varandra efter kreativt hjärtesorg. Smart, smärtsamt roligt och så välspelat att man vill trycka på paus bara för att andas. Jean Smart regerar fortfarande.
• 🎥 The Amateur (11 april)
  Rami Malek spelar en dataanalytiker på CIA som går rogue efter att hans fru dödas i ett terrordåd. Jason Bourne möter kontorslivets grå vardag – adrenalinfyllt och välgjort.
• 😱 Drop
  En dejt, ett sms, och sedan är ingenting normalt längre. Meghann Fahy dras in i ett övernaturligt paranoiadrama. Krypande obehag och en ny favorit för psykologisk skräck.
• 🩸 Sinners (16 april)
  Michael B. Jordan spelar tvillingbröder, båda jazzmusiker i 1930-talets Södern. Vampyrer, sorg, musik – ett gotiskt verk regisserat av Ryan Coogler med Ludwig Göranssons skräckblandade blues i bakgrunden.
• 💣 G20 (10 april, Prime Video)
  Viola Davis är USA:s president mitt i en AI-kris vid ett internationellt toppmöte. Die Hard möter geopolitik – med gravitas.

Och ett tips i förbifarten: missa inte Hard Truths med Marianne Jean-Baptiste i toppform. Hennes karaktär är så elektriskt arg att Medea känns passiv i jämförelse. Det är ren, koncentrerad vrede – men elegant som en pistol med sidenfodral.

Så här står vi alltså – mitt i april med sakta spirande vårvärme, men näsan djupt nere i skärmar fulla av mörker, thrillers och vampyrblues. Kanske för att vi behöver det. Kanske för att vår verklighet är för flytande och opålitlig, och att en välskriven dystopi känns tryggare än verkliga nyheter.

Men kom ihåg. När du trycker på play – kanske är det inte bara du som tittar.

Kanske är det någon som tittar på dig.

// Elias Bergström – din vän på andra sidan kupan.