Kent är tillbaka – men var är publiken? En skam för svensk musikkultur

När nyheten slog ner i oktober att Kent skulle återförenas var det mer än bara ett musikscoop. Det var en väckelse, en kollektiv suck av eufori från alla oss som vuxit upp med deras vemodiga melodier och poetiska texter. Sveriges största rockband genom tiderna var tillbaka – och vi var redo. Eller… åtminstone trodde jag det.

Nu står jag här i publikhavet på 3 Arena, omgiven av människor som verkar ha missförstått hela grejen med att gå på konsert. Kent har rest sig ur askan – men deras publik? Den ligger fortfarande i koma.

När slutade folk reagera?

Jag har varit på många återföreningskonserter genom åren. Vissa har känts som rena nostalgifester utan substans (tittar på er, The Verve 2008), medan andra verkligen har brunnit av samma energi som förr. Kent hör definitivt till den senare kategorin. Bandet låter fantastiskt. Passionen finns där. Men deras publik? Det är som att stirra ut över en samling zombies.

Redan under Hjärta förstår jag att något är fel. Jag ger mig hän, sjunger med, dansar – ni vet, gör det man gör när ens favoritband står framför en. Då knackar tjejen bakom mig mig på axeln. Jag hinner tänka att hon kanske vill dela den där magiska konsertkänslan. Men nej.

”Det är inte kul när du dansar på mig.”

Förlåt, vad?

Jag trodde att vi var här för att uppleva musik tillsammans. Inte för att stå blickstilla med armarna i kors som om vi vore på en konstutställning.

Att lyssna uppmärksamt är en sak. Att förvandlas till en mänsklig saltstod är en annan. Ska vi börja klaga på att folk sjunger med på Born to Run också?

När inte ens Jocke Berg får en reaktion

Kentfrontmannen Jocke Berg har alltid haft en lite reserverad, cool approach på scen. Han är inte direkt typen som ropar ”Är ni med oss ikväll, Stockholm?!” Men när han presenterar bandet med ett lugnt ”Och bandet behöver jag väl knappast presentera, ni känner ju oss väl” – och publiken svarar med… ingenting – då är det riktigt pinsamt.

Jag har upplevt sega konsertpubliker förut. Jag har sett ett finskt metalband spela inför en publik som lika gärna kunde ha varit på en begravning. Jag har bevittnat Rolling Stones mötas av disträ pendlarenergi på Ullevi. Men det här? Det här är något annat.

Det är som att se en haj glida upp ur vattnet medan dun-dun-dun-dun-musiken spelas – och ingen ens bryr sig.

Dags att införa publiklicens?

För ett tag sedan anmälde jag mig till ett löplopp. Eftersom jag aldrig tidigare sprungit en mil, fick jag snällt placeras i nybörjargruppen. Det kändes rimligt. Och kanske borde vi ha samma upplägg för konserter.

Man får börja på sittplats och först när man lärt sig grundläggande konsertbeteende – alltså:

• Sjung med i hitsen!
• Klappa i takt!
• Dansa om du har ståplats!
• Reagera när artisten pratar!

– först då får man rätten att stå längst fram och faktiskt vara en del av upplevelsen.

För vad är poängen med att paxa en plats närmast scen om du ändå ska stå som en stel staty och bara kunna berätta för dina vänner att du var där? De som verkligen bryr sig får stå längre bak, och det är inget annat än ett svek mot både bandet och musiken.

Jag ger det en ny chans

Trots min frustration – och den plötsliga lusten att bara gå därifrån – har jag en biljett även till morgondagens spelning. Jag borde kanske veta bättre, men jag har fortfarande hopp. Hopp om att publiken ska vakna. Hopp om att Kent ska få den kärlek de faktiskt förtjänar.

Jag kommer stå där igen. Sjunga, dansa, leva för musiken. Och om någon ny axel-knackare klagar över att jag faktiskt visar lite entusiasm, kanske jag bara ler och viskar tillbaka:

”Det är inte kul när du står still. Har du övervägt sittplats?”

Kent är tillbaka. Frågan är: när vaknar deras publik?