Kung Fury 2 läckt online en explosiv hyllning till 80-talet med Arnold och Fassbender

📍Miami, 1985-ish (och ja, internet, 2025)

Spänn fast säkerhetsbältet i din Lambo, putsa ray-bansen och dra på dig skinnhandskarna – Kung Fury är tillbaka, och det med ett pang som skakar hela internet. Vänta, vadå tillbaka? Har den ens släppts? Nej. Men den har läckt. Och det är nästan coolare.

I en tid då allt är uppstyrt, paketerat och genomtänkt på millimetern, har det mest vansinniga filmprojektet du (kanske) glömt av av misstag grävt sig upp ur graven – som om en VHS-kassett legat gömd i en neonbeströdd tidskapsel från 80-talet och plötsligt poppade upp på YouTube. En anonym videosnutt, drygt tio minuter lång, släpptes tidigt i morse – och internet har exploderat snabbare än en synthtrumma på fullvolym.

Och nej, dina ögon spelar dig inte ett spratt. Det ÄR Arnold Schwarzenegger som president. Med cigarr och axelvaddar så breda att de har eget postnummer. Vi får också en hockeyfrillad Michael Fassbender som ser ut som Tarantino drömt en Miami Vice-nattmare. Och, tro det eller ej, Hitler blir bokstavligen slängd ner i en vulkan.

Ja. Det händer.

Återkomsten av den mest absurda kultfilmen på decennier

Bakom detta synthosande vansinne står svenskregissören David Sandberg – mannen som 2015 skakade om internet med den crowdfundade kortfilmen Kung Fury. En odyssé i 80-tals-kitsch, kampsportshumor och tidsresor som blev en kultklassiker över en natt. Den hajpade uppföljaren, Kung Fury 2, har varit på gång länge, med stjärnglans från både Fassbender och Arnold, men har samtidigt suttit fast i en slags rättslig limbo sedan 2019.

Så vad hände?

Pengar, så klart. Enligt Variety har bråk mellan kinesiska investerare och amerikanska producenter förvandlat filmen till en fånge i sin egen saga. Klart och redigerat material har samlat damm, nedlåst bakom juridiska dörrar. Tills nu.

Någon – en frustrerad klippare? En PR-guru från 1990-talet? En ninja? – klickade helt enkelt på “ladda upp” inatt. Och världen brast ut i ett kollektivt “VA?!”

Vad får du i läckan?

Tänk dig 80-talets actionhysteri satt på överdos:

• En rökande, självsäker och skamlöst parodisk Arnold som USA:s högste ledare – lika mycket Reagan som robot.
• Fassbender i slow motion, beväpnad och redo, med en hockeyfrissa som skulle konkurrera med MacGyver och göra vilken hårspraystillverkare som helst lycklig.
• Och så: en Hitler-lookalike som bokstavligen kastas ner i eldsprutande magma, med stil.

Det är högljutt, det är smaklöst, det är hysteriskt roligt – och det är helt i linje med vad fansen älskar.

Sandberg själv säger i ett uttalande till Variety:
“Filmen har hållits gisslan i fem år. Jag hoppas åtminstone att folk kan se passionen vi lagt ner på filmen. Världen förtjänar att se den som den var tänkt att ses.”

Och visst, det låter som klassiskt regissörspråk – men i det här fallet? Det känns faktiskt äkta. Det här är inte bara ett passion project – det är en synth- och VHS-poesiupplevelse från en man som helt enkelt inte kunde lämna Miami 1985.

En parodi så bra att den nästan blir konst

Materialet är fullt av självmedveten ironi, men samtidigt uppenbart välproducerat. Det är inte bara en skruvad pastisch på 80-talet – det är som om Quentin Tarantino och synthwave-serien Stranger Things haft en galen natt tillsammans och fött en film dekorerad med laser, slow motion och one-liners.

Och där, mitt i explosionerna och överspelandet, ställer man sig frågan: är Kung Fury 2 en skämtsam kultfilm? En konstinstallation? En tidsmaskin för nostalgiker? Svaret är: ja.

Läckan som luktar Cannes?

Det kanske inte är någon slump att snutten dyker upp bara veckor innan filmfestivalen i Cannes drar igång. Filmvärlden älskar ju ett bra läckage – fråga bara The Room, Fahrenheit 9/11 eller, ja, Morbius (RIP). Om det här är en PR-manöver i sekundeffekten från 80-talets överdos, så är det en av årets mest underhållande smällar.

Så vad nu?

Om någon film borde befrias från rättstvisternas limbo och få dansa på bioduken i all sin synthiga prakt – då är det denna. Kung Fury 2 är inte en film som ber om ursäkt. Den är inte logisk, inte finstämd, inte diskret. Men den är… kul.

På riktigt kul.

Det här är vad vi behöver i en värld där varje popkulturell produkt känns som att den genomgått tusen feedback-rundor med testpublik och algoritmer.

Mer färg. Mer vansinne. Och absolut, MER Arnold i presidentkostym.

Eller som Sandberg kanske själv hade skrikit över filmsetets Walkie-Talkie:

“Mer synth! Mer Hitler-död! Mer Miami!”

– En rapport från någon som just sett framtiden genom en VHS-lins. Och älskade varenda sekund av det.