Lasse Åberg i djup sorg efter livskamraten Ingers bortgång en stark berättelse om kärlek och saknad

Lasse Åberg, en av Sveriges mest älskade kulturprofiler, befinner sig just nu i en av livets mest smärtsamma faser – sorgen efter en förlorad livskärlek. Sedan mer än ett år tillbaka lever han utan sin hustru och kreativa partner, Inger Åberg, och tomrummet efter henne är påtagligt.

Över fem decennier av kärlek och samhörighet

Lasse och Inger var ett oskiljaktigt par i över 50 år. Deras relation var mer än äktenskap – den var en livslång symbios av kärlek, kreativt samarbete och ömsesidig förståelse. När Inger gick bort, förändrades Lasses värld i grunden.

”Det är jävligt tomt,” säger han ärligt i en intervju. Orden är enkla men bär en djup känsloladdning. Det är inte ett dramatiskt utspel – bara den sannaste beskrivningen av saknad.

När sorgen blir en del av vardagen

I en tid då Lasse borde få luta sig tillbaka, njuta av resultatet av ett livslångt skapande, konfronteras han istället med sin egen ensamhet. Han beskriver hur Inger numera lever vidare i minnet, och att det smärtar varje gång han tänker på det.

Vi må känna honom som Berra i Sällskapsresan eller som frontfigur i Electric Banana Band, men bakom dessa roller finns nu en man vars livslust kämpar mot sorgen.

Konsten som fristad

Trots att Ingers bortgång gjort vardagen tyngre, vägrar Lasse att sluta skapa. Han är mitt uppe i ett nytt, hemlighetsfullt projekt relaterat till Sällskapsresan. Det är tydligt att konsten förblir hans andrum – en plats där minnen om Inger kanske kan omvandlas till mening, om än bara för en stund.

• Han har fortfarande idéer kvar att förverkliga
• Han finner kraft i skapandet
• Sorgen är ständigt närvarande – men också ärligheten

En påminnelse om vår mänsklighet

I en värld besatt av ytlighet och snabba klick, är det en befrielse när någon vågar tala öppet om det djupt mänskliga. Lasse Åberg bär sin sorg med öppenhet – och i det ligger hans storhet. Han påminner oss om att även våra hjältar sörjer, älskar och förlorar.

Det finns något vackert och brutalt ärligt i att han inte försöker dölja det. Istället möter han oss där vi alla någon gång befinner oss – i sorgen över någon vi förlorat. Det gör honom inte bara till en ikon, utan även till en människa vi kan spegla oss i.

Ett farväl – och ett erkännande

Därför säger vi: Vila i frid, Inger.

Och till Lasse – tack för att du fortsätter skapa. Tack för att du vågar visa sorgens ansikte. I det finns en tröst som når långt bortom filmduken och scenljusen.

Vi är många som känner igen oss.