Måns Zelmerlöws mediestrategi väcker frågor – Är vi trötta på kändisars perfekta comeback?
Det är svårt att inte notera hur välregisserat Måns Zelmerlöws krishantering framstår. Hans strategi liknar nästan en manusidé från Netflix-serien ”You” – där skandaler stageas för att maximera sympati och minimera ansvar.
En kris som blev en kampanj
När exfrun Ciara Janson klev fram med anklagelser om drogmissbruk och våld, satt många chockade. Måns svarade snabbt och med precision. Han erkände visserligen kokainanvändning – men lade fram det på ett sätt som gjorde hela bekännelsen till ett avväpnande drag i ett större PR-spel.
Detta är inte första gången vi ser följande recept i kändisvärlden:
- Ett kort, kontrollerat erkännande.
- Formell icke-ursäkt (”om någon blev sårad…”).
- En vag personlig tragedi i bakgrunden.
- Estetiska Instagraminlägg om läkning och styrka.
Effekten? Kommentarsfält fyllda med hjärtan, stöd och beundran. Måns presenteras inte som gärningsman – utan som överlevare.
Medieklimatet och tystnaden
Samtidigt som polisärenden bekräftas, reduceras de till sidospår i nyhetsflödet. TV4:s kommenterande är minimalt – medan Måns fortsätter synas i bästa sändningstid. Att vara sympatisk, musikalisk och folkkär verkar fungera som en rustning mot kritisk granskning.
Den klassiska upprättelseberättelsen
Zelmerlöw blir ännu ett exempel i raden av män med lågmäld charm som tillåts skriva sin egen försoningsresa. Det är ett narrativ där:
- Charm trumfar konsekvens.
- Snygga bilder vinner över komplicerad verklighet.
- Förlåtelse ges snabbt – ibland utan att skuld verkligen erkänts.
Men mitt i det här uppstår en dissonans. Är detta genuin ånger – eller en välformulerad strategi?
Vi börjar se igenom fasaden
Som Irena Pozar formulerar det: att bekänna utan att säga något specifikt har blivit en ny konstform. När Måns säger att han ”gjort fel”, men inte specificerar exakt vad, signalerar det mer PR än personlig insikt.
Men något håller på att skifta. Vi börjar känna igen dessa mönster. Publiken har lärt sig att höra när stråkarna sattes på för tidigt. Vi noterar hur berättelser om kvinnors lidanden förminskas till bakgrundsbrus i den snyggpaketerade återuppståndelsen.
Kanske får vi nog
I en medial värld där ”sårbarhet” blivit en säljbar produkt, växer också tröttheten. Inte bara på berättelserna – men på hur lätt de godtas.
Som Joe Goldberg i ”You” en gång sa: ”Jag gör inte det här för att bli omtyckt.”
Men förstås gör han det. Och Måns också.
Frågan är: gör vi det fortfarande?
