Maryam Moghaddam dömd till fängelse i Iran för sin film – en kraftfull symbol för yttrandefrihetens pris

Ibland kan en film förändra ditt liv. Den kan få dig att känna, tänka, ifrågasätta – kanske till och med skrika rakt ut i biosalongen av frustration eller glädje. Men i vissa delar av världen är det inte ett viskande samtal efter eftertexterna som väntar – utan en fängelsedom.

Maryam Moghaddam, den svensk-iranska regissören och skådespelaren som inte bara sett verkligheten i ögonen utan också filmat den, har tillsammans med sin make och medregissör Behtash Sanaeeha dömts till över två års fängelse i Iran. Domen är ett tydligt tecken på hur rädd en regim kan bli – inte för vapen, utan för berättelser.

”En liten bit av kakan” – filmen som skakade makten

Filmen det handlar om? ”En liten bit av kakan.” Låter nästan som något du kunde ha snubblat över under en lättsam fredagskväll på Netflix. Men i Iran betraktas filmen som ren sprängkraft. Myndigheterna menar att den brutit mot censurregler och till och med spridit ”propaganda”. Med andra ord: den visade människor som lever, älskar, kämpar – och det blev för mycket.

Det är svårt att inte höra ekot från filmhistoriens gamla röster i bakgrunden – Orson Welles, Ingmar Bergman, kanske till och med den franske rebellen Truffaut – alla skulle de ha förstått precis vad som står på spel här. För när ett samhälle förlorar friheten att ifrågasätta, då får även den mest oskyldiga dialogen sprängverkan.

Konsten som brott – censurens pris

Maryam och Behtash berättade helt enkelt en historia som inte passade in i den tillrättalagda verklighet som Irans makthavare försöker bevara. Och det kostade dem mer än rätten att göra nästa film.

Redan i höstas började varningslamporna blinka:

• I september 2024 beslagtog iranska myndigheter Moghaddams svenska pass.
• Filmen skulle ha haft premiär i Sverige och visas på Berlinale – en av världens största filmfestivaler.
• I stället för en röd matta blev det ett rött kort.

”En liten bit av kakan” är nu mycket mer än bara en film. Det har blivit en symbol för vad som händer när konst blir farlig. När ett litet drama – inspelat av två passionerade filmskapare – betraktas som ett hot.

Ett farligt arv – filmens motståndare

Men egentligen är det inget nytt. Iranska regissören Jafar Panahi vet hur det är att regissera film under husarrest – legendariskt nog smugglades en av hans filmer ut i en pizzakartong. Pier Paolo Pasolini bråkade med Vatikanen.

Varje generation har sina konstnärer som fortsätter skapa – trots att makten försöker tysta dem.

Maryam Moghaddams ställning

Maryam Moghaddam är nu en av dem. Och hon är inte främmande för motståndets verktyg. Hon har tidigare prisats för sina roller i filmer som:

• Det finns ingen ondska
• Nahid

I dessa har hon gett röst åt det förbjudna. För henne är film inte en hobby – det är en livlina. Ett sätt att skapa förståelse där censuren vill skapa tystnad.

Vad händer nu?

Hon överväger fortfarande om hon ska överklaga domen. Kanske är det just detta som säger mest. För vad betyder en rättsprocess när lagen fungerar mer som ett lås än ett skydd?

Och här står vi, många mil bort. Där vi kan klicka på play när vi vill, pausa när vi vill, gråta eller skratta framför skärmen utan att oroa oss för att polisen knackar på dörren.

Det är lätt att ta det för givet – tills vi påminns av någon som Maryam.

Filmen som bön

Hon visar oss att film – i rätt sammanhang – är något långt mer än underhållning. Det är en protest, en bön, ett rop.

Och kanske, bara kanske, kan en liten bit av en förbjuden kaka göra mer för rättvisa än tusen politiska tal.

📽 Emil Lindén
Din berättarröst i konstens skuggor och ljus. Häng med för fler historier där verkligheten ryms mellan bildrutor – och bakom dem.