The Handmaids Tale gick från mästerverk till trött repris – varför det ändå gör ont att säga adjö
Det finns få tv-serier som så starkt definierade en era som ”The Handmaid’s Tale”. Men med tiden tappade serien sin kraft och blev något helt annat än vad den en gång var. Vad hände egentligen – och varför känner vi ändå ett sting i hjärtat när den nu går i mål?
En seriestart med perfekt tajming
Året var 2017. Donald Trump installerades i Vita huset, och världen bevittnade en våg av feministiska protester. I det vakuumet klev June Osborne in i våra skärmar – briljant gestaltad av Elisabeth Moss – och tog ett grepp om publiken med sin urkraft.
Första säsongen beskrevs av många som en elektrisk käftsmäll: estetiskt fulländad, djupt politisk och med en intensitet som kändes i hela kroppen. Många ansåg den vara starten på vad som kunde ha blivit ett odödligt tv-mästerverk.
När smärtan blev en loop
Men vad som började som en politisk fackla förvandlades gradvis till en berättelse i cirkelgång. Efter säsong tre började det bli tydligt:
- Handlingen upprepade sig.
- June tappade sitt mänskliga djup och blev en närmast övermänsklig symbolfigur.
- Skurken Aunt Lydia började kännas… sympatisk?
Berättelsen fastnade i sin egen misär, och varje nytt avsnitt blev mer en repris än en fortsättning. Precis som en gammal tvätt som bara snurrar – lite varmare vatten, samma gamla smuts.
Gilead som streamingens spegel
Det blir nästan ironiskt att själva metaserien blev en symbol för vår tids största streamingproblem – oviljan att avsluta. Nya säsonger produceras, trots att gnistan slocknat sedan länge. Varför? För att mer innehåll, fler klick och ständigt uppblåsta kampanjer har blivit viktigare än konstnärlig slutpunkt.
”The Handmaid’s Tale” kunde ha slutat stort och meningsfullt. Istället kämpar den sig över mållinjen med mer sorg än triumf.
Mörkret som ändå känns aktuellt
Ironin är att världen 2024, på många sätt, gör serien mer relevant än någonsin:
- Politiska vindar blåser i riktningar där kvinnors rättigheter hotas.
- Språkbruk börjar likna dystopisk terminologi.
- Debatter om fertilitet och kroppslig självbestämmanderätt är hetare än någonsin.
Gileads skuggor faller åter över verkligheten, men det är tveksamt om serien längre förmår fånga det med samma skärpa.
Vad återstår nu?
En spinoff, “The Testaments”, är redan under produktion. Kanske blir det en fräsch fläkt, kanske ännu en loop i samma värld. Men oavsett vilket står en sak klar: inget kan återta den glöd som The Handmaid’s Tale tappade längs vägen.
Tack ändå, June. För de där första säsongerna. Du förändrade tv för alltid – åtminstone för ett ögonblick.
– Emil Törnqvist, tv-kritiker och ständigt spanande streamingslukare
